Om föräldraledighet

Liten människa som just nu upplever sitt livs andra höst.

Jag vill berätta om hur jag och min man tänkt och planerat kring föräldraledighet. Sedan vårat första barn kom i augusti 2016 har någon av oss varit föräldraledig på heltid. En viktig anledning till att det fungerat är att vi fått våra barn ganska tätt (det skiljer 22 månader mellan dem). Men det har också varit en del pusslande. Så här har det gått till rent praktiskt: Veckorna innan första barnet föddes tog jag ut 4 veckors semester och 2 veckors föräldraledighet. Sedan var jag föräldraledig i 11 månader och därefter var min man hemma i 8 månader (till och med sista mars 2018). Under april 2018 var vi båda lediga någon dag per vecka, och övriga dagar pusslades det med barnvakter. Från och med 1 maj 2018 var jag heltidssjukskriven på grund av foglossning, fram till dess att lillasyster kom i mitten av juli. Hade jag inte blivit sjukskriven hade jag istället gått hem på föräldraledighet samma datum. Så om man nu ska hitta någon slags uppsida med det bedrövliga tillståndet foglossning, så var det att jag sparade in drygt två månaders föräldrapenning. Nu har jag alltså varit föräldraledig i snart 1,5 år, och har faktiskt inte mer än ett par månader kvar. I januari 2020 går jag tillbaka till jobb på heltid, och min man går hem på tre månaders föräldraledighet. I april 2020 är tanken att lillasyster ska börja på förskolan, och min man kommer därefter vara föräldraledig en dag/vecka under en tid. Längre än så har vi inte planerat. Eftersom någon av oss alltid varit hemma sedan barnen kom vet vi inte hur mycket vi vill jobba när båda barnen går på förskola. Storasyster började ju på förskola när hon var ungefär 2,5 år, och har sedan dess gått 15 timmar per vecka. Så när vi båda jobbar och förskoledagarna blir längre kommer det bli en stor omställning för oss allihop.

Ni kanske undrar hur det här gått till (eller rättare sagt, gått ihop sig) ekonomiskt? Ja, man har ju inte mycket att välja på mer än att ställa om sina vanor. Vi har såklart fått skära ner på sparande, vissa typer av konsumtion och aktiviteter, och en hel del ”guldkantsgrejer”. Genom att göra det har vi kunnat leva på i snitt 1,2 – 1,5 löner/månad under drygt tre år. Trist ibland såklart, men på det stora hela så har det inte känts som någon större uppoffring. Att vara ledig kan vara dyrt, men med små barn är man ju trots allt ganska bunden till hemmet och aktiviteter av enklare karaktär. Och för oss har det underlättat enormt mycket att någon alltid varit hemma och skött logistiken. Handlat, tvättat, städat, hållit reda på BVC-tiderna och sånt där. Ingen stress över tidiga morgnar eller sena hämtningar på förskolan, över vem som ska vabba och om barnen verkligen trivs på förskolan. För oss är det det som ÄR guldkant just nu, att ha en hyfsat stressfri vardag under en kort men intensiv fas i livet. Att den aspekten väger upp allt det andra man skulle kunna göra med två löner har varit vår utgångspunkt.

Hur har ni tänkt kring föräldraledighet?

Hur man kommer igång med en kapselgarderob

Igår publicerade jag ett inlägg om min höstgarderob, och en av kommentarerna till det inlägget löd så här: ”Om man ska bygga upp en liknande kapselgarderob från en väldigt ‘spretig’ och inte kan, har råd, att köpa allt på en gång, vilka kläder börjar man med då?” Mycket bra och relevanta frågor. Det korta svaret är att låta garderobsprojektet ta tid. Det långa svaret är vad resten av det här inlägget består av.

För det första så kan ni läsa om hur jag definierar en kapselgarderob och varför jag gillar konceptet så mycket här. Och vad min garderob innehåller kan ni läsa om här. För det andra så är min kapselgarderob långt ifrån perfekt. När jag först började rensa bland mina kläder KAN jag ha blivit besatt och gått en smula för långt. För jag rensade bort precis allt jag inte gillade, och upptäckte först när jag var klar att det då inte fanns särskilt många plagg kvar. Det har därför tagit lång tid att bygga upp garderoben på nytt, och det finns fortfarande en hel del plagg jag vill komplettera med. Fördelen med ett sådant, låt oss kalla det aggressivt, förhållningssätt är att det bara blir favoritplagg kvar, och har man tidigare haft svårt att identifiera sin stil så borde de kvarvarande plaggen ge en hyfsat bra bild av vad man gillar. Nackdelen med samma förhållningssätt är, naturligtvis, att garderoben kommer eka tom. Och oavsett hur ens ekonomi ser ut är det sällan en god idé att gå ut och köpa sig en helt ny garderob i ett svep. Hellre låta den saken ta tid, och verkligen känna efter vilka plagg man faktiskt har behov av. Genom att bygga upp garderoben sakta finns det också mer ekonomiskt svängrum att välja god kvalité, som ofta både sitter bättre och håller längre.

Som ni säkert förstått gillar jag monokroma, avskalade plagg. Okomplicerade basgrejer av bra kvalité. Och så gillar jag ju svart. Johnny Cash sa en gång att ”I’ll stop wearing black when they invent a darker colour”, och lite så jobbar jag också. Men det där är ju en högst personlig preferens, en kapselgarderob kan precis lika gärna vara färgstark och mönstrad.

Det finns oändligt många artiklar och blogginlägg om hur man skapar en perfekt kapselgarderob. Att skumma igenom några av dem kan vara ett sätt att inspireras, men att kopiera någon annans garderob rakt av kommer inte fungera eftersom vi ser olika ut, har varierande stilar och lever olika liv. Alltså är det bättre att investera sin tid och energi i att försöka lista ut vad som passar en själv. Vilka färger man gillar, vilken typ av plagg, vilka snitt och passformer och så vidare. Och som kapsel-nybörjare hade jag gått tillväga ungefär så här:

  1. Lägg ut varenda plagg ur den befintliga garderoben på sängen (en dag när det mesta är tvättat, så att inget glöms bort).
  2. Släng allt du är minsta tveksam till i en hög på golvet.
  3. Provat igenom alla plagg som blev kvar på sängen (vilket förhoppningsvis bara är favoritplagg) och häng därefter in allt som känns rätt i garderoben.
  4. Gå igenom högen på golvet. En hel del plagg borde kunna plockas bort direkt för att skänkas, säljas eller återvinnas. Sortera dessa plagg direkt i påsar, och gör dig av med dem så fort som möjligt.
  5. Stoppa alla plagg som blev kvar på golvet i en (eller flera…) sopsäckar och ställ undan dem några månader.
  6. Inled ett par månaders köpstopp vad gäller kläder.
  7. Spara undan valfri summa på ett klädkonto månadsvis.
  8. Börja leva med din lilla garderob bestående av favoritplagg. Ta hand om kläderna, hitta sätt att variera dem, lägg märke till vad du saknar och ha en särskild lista för det i mobilen.
  9. Efter att de där månaderna passerat: Gå igenom klädpåsen du ställde undan. Plocka in det du saknat/vill ha/behöver i garderoben och gör dig av med resten på lämpligt sätt.
  10. Shoppa nytt (eller nygammalt som i second hand) med eftertanke och måtta. Utgå från listan i mobilen där du skrivit upp vad du saknar, så kan du vara ganska säker på att det blir rätt.

Har ni fler tips på hur man ställer om till kapselgarderob? Berätta gärna i kommentarerna!

Min höstkapsel

Höstgarderoben! Sista spåren av sommarplagg är undanstoppade i sin låda, och det ni ser på bilden är ungefär vad som hänger i min garderob och alltså vad jag kommer ha på mig i höst. Det är ju det här som är den stora fördelen med en kapselgarderob, att när säsongerna skiftar går det blixtsnabbt att uppdatera garderoben och få snabb överblick över vad man har och vad man kan behöva komplettera med.

I byxväg innehåller min garderob två par jeans i olika modeller (de här och de här) och ett par svarta kostymbyxor (de här). Den svarta kappan är tekniskt sett inte min, utan ett stöldgods från min mammas garderob. Jag har alltså fortfarande inte hittat den perfekta svarta kappan, och nu börjar jag vara ganska nöjd med den här… I skoväg har jag ett par stövlar (Hunter), boots (Tiger), sneakers (Nike) och mina kängor från Dr Martens – vi är nu inne på det 14:e (!) året tillsammans. Utöver dessa ytterplagg har jag två halsdukar i ull, ett par skinnhandskar och en liten väska från Tiger som rymmer det nödvändigaste men inte så mycket mer.

Den absolut största delen av mitt liv tillbringar jag i mina ljusa jeans och en t-shirt + stor kofta. I t-shirtväg har jag det här: 1 vit, 4 svarta och 5 med tryck (ej i bild). Enkelt och bekvämt, samtidigt som man tar sig ur mjukisträsket man lätt hamnar i som föräldraledig. Vad gäller t-shirts kan jag förresten rekommendera de här och de här.

När jag vill göra mig till en smula, om jag ska ut eller så, byter jag t-shirt mot skjorta eller blus. Jag växlar mellan fem stycken av lite olika kvalitet och modell. En svart sidenskjorta från Filippa K (min är äldre, men det skulle lika gärna kunna vara den här), en svart polyesterskjorta från Filippa K (modell äldre), svart och vit blus från Filippa K (förra säsongens varianter av de här), samt en kortärmad svart sidenblus från InWear. Jag har också en tunn svart tröja i merinoull från Filippa K, en kashmirtröja från & Other Stories, och ett par stora ullkoftor från Filippa K.

Det var det! Om ni undrar över något är det som vanligt bara att fråga i kommentarerna.

Barnens höstgarderober 2019

Ny säsong betyder nya kapselgarderober för barnen. Eller nya och nya, åtminstone hälften av barnens plagg är ärvda och mycket hänger ju med över flera säsonger. Men det är ändå bra med en översyn av garderobsinnehållet inför varje ny årstid. Några plagg läggs till och andra tas bort. Sedan är allt som blir kvar i rätt storlek och anpassat efter säsong. Mycket tillfredställande. Fler fördelar med kapselgarderob till barn (och hur man bygger upp dem) skriver jag om här.

(Den uppmärksamme noterar kanske att vi bytt plats på lekrummet och barnens sovrum… Mer om det en annan dag.)

Det här är storasysters del av garderoben, och här hänger alla hennes överdelar (ett par t-shirts låg i tvätten morgonen bilden knäpptes). Allt som allt är det 2 tjockare tröjor, 1 hoodie, 9 klänningar och 3 t-shirts i omsättning just nu.

Och på lillasysters sida hänger hennes små bodys och ett par tröjor och klänningar. Jag tror det rör sig om 15-20 överdelar totalt.

Parantes: När jag ser hennes garderob så här liksom utifrån inser jag att storasyster måste ha varit en betydligt renare bebis, för alla utom 3 av de där överdelarna är ärvda från henne och i absolut toppskick. När den nuvarande ägaren vuxit ur dem, däremot, kommer de utan tvekan ha gjort sitt…

Hur som helst. På hyllan ovanför överdelarna finns alla ytterplagg som inte är i säsong, och en liten korg med nappar och kaniner/snuttefiltar.

I garderoben bredvid finns det lådor, och där förvaras barnens byxor och kjolar (lillasysters till höger och storasysters till vänster)

Barnens pyjamasar (som är det gulligaste som finns).

I översta lådan (1): Lillasysters underkläder, låda 2: Storasysters underkläder, låda 3: Pyjamasar, låda 4: Byxor, Låda 5 och 6: Ärvda plagg till storasyster, låda 7 och 8: Ärvda plagg till lillasyster.

I överskåpet finns det bad- och resegrejer.

Och i överskåpet bredvid (ovanför garderoben med överdelar) – överflödiga galgar + en korg med mössor, vantar och halsdukar för olika säsonger.

På garderobsgolvet nedanför överdelarna finns alla skor som inte är i säsong, eller som väntar på att växas i av något av barnen.

Här är storasysters skor för säsongen. Två par rejäla höstskor (ett ärvt par att ha som reserv på förskolan och ett par nya), samt ett par fodrade gummistövlar. Och så nya skalhandskarna. I övrigt är garderobens ytterplagg samma som i våras.

Och ovan är de plagg som tagits med och lämnats på förskolan: Gummistövlar, extra vantar, strumpor, trosor, mössa, skalbyxor, regnställ, raggsockor, fleecebyxor, 2 par leggings, 2 överdelar och 2 fleecejackor.

Jag fick nyligen frågan om tankar kring hemma- respektive förskoleplagg. Jag gör ingen skillnad på dem. Det vi lämnat kvar finns ju på förskolan och tas tillbaka dit om vi tar hem och tvättar, men i övrigt används alla plagg (förutom en finare jacka och någon klänning) både hemma och på förskolan. Storasyster är ju inte där mer än 15 timmar per vecka, och eftersom de är utomhus i stort sett all den tiden slits inte ”innekläderna” särskilt hårt. Skulle de däremot slitas mer – vem bryr sig? Barns kläder är till för att användas!

Och, slutligen, här är lillasysters ytterplagg för hösten. Vindfleeceoverallen är ett ”nyköp” från Tradera, och resten är ärvda plagg från storasyster.

Är det något ni undrar över så är det bara att fråga.

Hur man kommer över (och rensar ut) onödiga köp

En lika otrevlig som lärorik bieffekt av att rensa är att man slås av hur mycket onödigt man konsumerat genom åren. Det är otrevligt för att man inser att det där som verkade så viktigt i stunden inte var alls lika viktigt/uppskattat/livsavgörande som man hade tänkt sig. Och lärorikt för att man med tiden lär känna sina preferenser och behov så väldigt mycket bättre. För att rensa och plocka bland sina saker tvingar ju en att fatta beslut om vad som är viktigt och inte.

Jag har haft många fina saker i mitt kök, och tidigare har det känts helt otänkbart att göra mig av med dem (har ni hängt här ett tag minns ni kanske det här inlägget). För att jag gillat dem, för att jag samlat på mig dem under lång tid, för att jag fått dem i present, för att de varit av rätt märken. Och för att jag skaffat mig majoriteten av dessa saker med den goda tanken att använda dem ”för alltid”. Men hur vet man egentligen vad man uppskattar i ett framtida kök, när man börjar samla som typ femtonåring? Det gör man inte, och i somras fick jag nog av den brokiga samlingen. Så under de senaste månaderna har jag sålt av udda grejer och sådant jag har få delar av, för att istället komplettera min stora servis med vinsten. Jag har sålt och köpt, begagnat och nytt. Nu är jag faktiskt klar, och känslan av att det blivit (ännu) luftigare i köksskåpen är fantastisk.

Så vad har jag gjort mig av med? Jo: 12 kaffekoppar, 4 temuggar, 6 tallrikar, 6 assietter, 4 små assietter, 16 skålar, 4 äggkoppar, 2 brickor, 1 serveringsfat, 10 glas, 4 cocktailglas, 10 ljuslyktor, 4 serveringsskålar, 1 karaff, 1 mjölkkanna och 2 grytunderlägg. Det är totalt 89 (!) saker. Superfina allihop, och av god kvalité och bra märken. Med eftersom det var en spretig samling kom de liksom inte till sin rätt ändå. Och bara för att det finns en massa fina saker behöver ju inte just jag ta på mig att äga dem. Istället har dessa saker hittat nya ägare, och för vinsten har jag kompletterat uppsättningarna av det jag valt att behålla. För att göra det har jag köpt 33 nya köksrelaterade saker. Så även om samlingen minskat rejält jobbar den minst dubbelt så bra för vår familj och våra behov. Och framförallt: Det finns ingenting som skaver och jag känner mig 100 % zen när jag öppnar kökslådorna. Det ni!

Alltså: Det ÄR tröttsamt att försöka övertyga sig om att något fungerar när det egentligen är ganska uppenbart att det inte gör det. Oavsett om det gäller kökslådorna, hallförvaringen eller garderoben. Eller för all del sådant som är viktigt på riktigt, typ relationer eller arbetssituationen, men det är ju inte det vi pratar om idag.

Finns det delar av ditt hem du stör dig på och vill bli kvitt? Påminn dig själv om att det BARA ÄR SAKER. Kom ihåg varför du vill ha mindre och gör dig sedan av med sakerna du inte använder. Du kommer att överleva det och med väldigt stor sannolikhet kommer du inte ångra dig det minsta. Det är verkligen bara saker (saker som äter upp din tid/energi/sinnesro/koncentrationsförmåga/kreativitet/ekonomi osv). Att göra sig av med fina, fullt fungerande grejer kan inledningsvis kännas slösaktigt, men egentligen är det inte utrensningen i sig som är slösaktig. Det som var slösaktigt var ju att konsumera från första början. Låt inte bli att rensa ut det du inte behöver eller vill ha för att detta faktum gör dig obekväm. Omfamna istället det obekväma, lär dig av erfarenheten och gå vidare. Det är verkligen bara saker.

Har du svårt att veta var du ska börja? Mina bästa tips finns här. Och apropå det här med beslutsfattande finns det ett tidigare inlägg om det också.

Har du något liknande projekt att ta tag i nu i höst?

Om barn och skärmtid

Barn och skärmtid. Visst har det blivit ett känsligt ämne? Som förälder kan man känna att det blir fel hur man än gör. För mycket skärmtid tyder på bristande engagemang och disciplin, för lite tyder på teknikfientlighet och att man undanhåller barnen viktiga kunskaper och stimulans. Och så vidare. Jag tror att vi ska vara väldigt ödmjuka inför att ingen av oss riktigt vet vilka konsekvenser skärmar har för våra barn, utvecklingen går så otroligt snabbt att varken vi själva eller forskare på området hänger med. Vi kan däremot anta att olika barn har olika behov av skärmar. För barn som är väldigt aktiva fysiskt kan de vara ett sätt att varva ner och komma till ro, medan barn med lägre aktivitetsnivå riskerar att bli än mer passiva av skärmtid. Som med allt annat handlar det om att hitta en balans. Jag tänker att problemet (och möjligheterna) med skärmtid inte kan vara isolerat från förhållningssättet till barnuppfostran i övrigt. Så här ser jag på saken:

Skärmar är egentligen en del av ett större problem, nämligen det att många barn är överstimulerade. Långa dagar på förskolan, överfyllda barnrum med tusen valmöjligheter, organiserade fritidsaktiviteter flera gånger i veckan, fullbokade helger och stressade föräldrar. Med en sådan livsstil är det egentligen inte så konstigt att många barn njuter av att uppslukas av en skärm. För hur och när ska de annars varva ner? Det är något vi vuxna måste lära dem. Jag tror att barn har behov av en massa ostrukturerad tid att ha det tråkigt på. För om vi alltid ligger steget före och serverar barnen den ena aktiviteten efter den andra, hur ska de få tid att varva ner och initiera spontanlek? Att leka är ju egentligen små barns enda jobb, för det är så de bearbetar och lär sig förstå sin omvärld. Att låta barnen hantera sin rastlöshet på egen hand hjälper dem att bli bättre problemlösare. Det här förstår de flesta föräldrar. Men trots det verkar många livrädda för en oplanerad helg med sina barn. För ja, en oplanerad dag med små barn kan upplevas som OÄNDLIGT långsam och krävande. Men jag tror att det i de där långsamma dagarna finns utrymme för riktig kreativitet och riktig vila, och att det är något alla barn kan öva upp. Med det som utgångspunkt är det svårt att se var överdriven skärmtid passar in.

Jag har dålig koll på hur app-utbudet för små barn ser ut (det finns säkert massor av kreativt och lärande innehåll). Men det ÄR ett ofrånkomligt faktum att skärmarna knuffar undan spontanleken och vardagsrörelserna. Visste ni att inte ens Steve Jobs lät sina barn använda iPads? Det säger något. För hur många spärrar vi än installerar på enheterna barnen använder är vi ganska oskyddade på nätet. Våra barn må vara moderna, men konsekvenstänk är inte deras starkaste gren. Och att ge dem mer eller mindre fri tillgång till skärmar är att låta dem ta ansvar för beslut som de inte är redo för. Hemma hos oss undviker vi därför ”småskärmar”. Förutom att vi hellre uppmuntrar andra aktiviteter handlar det om ren självbevarelsedrift: Vi har helt enkelt ingen lust att övervaka skärmanvändandet eller att bråka med 3-åringen om skärmtid. Vi bråkar redan om exakt allt annat (hej trotsåldern), så varför införa ännu en grej?

Det vi har i teknikväg är en stationär dator, en iPad, två TV, varsin iPhone för oss föräldrar. Surfplattan använder vi nästan uteslutande för Spotify (kopplat till högtalare), men eftersom både plattan och vår dator sjunger på sista versen kommer vi snart att ersätta dem med en bärbar dator. Ingen av oss har fastnat för det här med surfplatta, så någon sådan behöver vi egentligen inte. Det enda barnen använder är tv:n. Vi har en Apple tv med några olika appar med barnprogram, och det är de vi använder. Just nu tittar stora barnet på tv 1-2 timmar per dag, ibland mer och ibland mindre. Vi använder tv:n som nedvarvning på kvällen, som ett sätt att slå ihjäl tiden alltför tidiga morgnar, och ibland som barnvakt medan vi pysslar med annat hemma. Optimalt vore förstås att titta på något väl utvalt program tillsammans, och kommentera och diskutera under tiden, men nej – så funkar det inte hemma hos oss. Tv:n är, mer än något annat, en barnpassare och ett hjälpmedel för oss föräldrar. Och det tycker vi är okej. Tv-tittande är förvisso en rakt igenom passiv aktivitet, men anledningen till att vi föredrar det framför mindre skärmar är att det är en tydligt avgränsad aktivitet: Tv:n hänger på väggen hemma i vardagsrummet, och det är liksom givet att den inte går att ta med sig i bilen, på stan, på restaurangen eller när man är iväg på någon utflykt. En mobil skärm, däremot, är svårare att argumentera bort.

Mitt stora barn har en vag uppfattning om att det finns roliga filmer på våra telefoner – det har nämligen hänt att vi mutat med ”Baby Shark” för att genomlida besök på offentliga toaletter… Det händer också att jag låter 1-åringen titta på babblarna lite för långa stunder om vi är hemma själva och jag behöver ha händerna fria. Eller, låt oss vara ärliga, om jag behöver en paus. Har vi barnvakt är det förstås fritt fram för dem att erbjuda skärmar om de vill (vilket de gör). Barn är ofta bra på att anpassa sig till olika miljöer, och förstår att det är skillnad mellan hemma och borta. Men hemma har alltså barnen inte någon ”egen” teknik, och vi planerar inte heller att skaffa dem det inom överskådlig framtid. Det är inget de är vana vid eller frågar efter, och än så länge ser vi inga negativa konsekvenser utav det. Däremot positiva! Det är omöjligt att skriva det här utan att låta präktig och skrytsam, men skitsamma – jag gör det ändå: Min 3-åring är mer kreativ och tålmodig än typ alla barn jag känner. Inte som i att hon är nåt slags kreativt geni, utan mer som i att hon är bra på att roa sig i de flesta sammanhang. Det betyder inte att hon alltid har KUL, men hon förstår (oftast) att det är upp till henne själv att göra det bästa av situationen. Det tycker jag är en fantastisk egenskap, och för mig räcker det som motivation att hålla skärmarna borta ett tag till.

Hur gör ni?

PS. Ett boktips är ”Skärmtid : familjens guide till den digitala vardagen” av Björn Solfors, där det finns massor av praktiska tips kring skärmtid för barn och ungdomar i alla åldrar.

Minimalism och relationer

Kan man rensa bort relationer som man rensar bort saker? Nej, naturligtvis inte (man är ju ingen psykopat). Relationer, oavsett om de är bra eller dåliga, är ingenting man bara skakar av sig. Vad man däremot KAN göra är att reflektera kring sina relationer på samma sätt som man reflekterar kring allt annat man väljer att ta in i sitt liv. Och på samma sätt som man kan ha ett minimalistisk förhållningssätt till livet i stort, så kan man ha ett minimalistisk förhållningssätt till sina relationer. Som vanligt handlar det om att prioritera kvalitet framför kvantitet.

Till exempel: Vi väljer aktivt hur vi vill spendera kvällarna efter jobbet. Med familjen, framför tv:n eller telefonen, på gymmet, med en bok, eller utövandes en hobby. Om vi inte är helt på det klara med hur vi egentligen vill spendera vår lediga tid, så gör vi oftast lite av varje (med ganska medelmåttiga resultat). Vi ägnar oss också åt tråkiga men nödvändiga saker: Lagar mat, tvättar, städar, fixar och förbereder. Hur mycket tid som läggs på det kan vi också välja aktivt, genom att förenkla och minimera där det går. Problemet för de flesta av oss är att vi inte gör några aktiva val. Istället överskattar vi hur mycket tid och energi vi har, och tror att vi kan göra allt och vara överallt. Sedan blir vi missnöjda för att vi aldrig hinner med det där som egentligen känns viktigast. Vi undrar var all tid tar vägen, och tycker att det är ”måndag, fredag” jämt. Den som har koll på sina prioriteringar, däremot, kan på ett aktivt sätt ta kontroll över sin tid och få gott om både tid och utrymme att göra det den vill. Enda haken är att ganska mycket annat behöver prioriteras bort, vilket kan vara lika obekvämt som nödvändigt.

Och på samma sätt kan man tänka kring relationer. Vilka relationer lägger vi mest tid på och varför? Är vi nöjda eller önskar vi att det såg ut på något annat sätt? Hjälper våra relationer oss framåt i livet, eller håller de oss tillbaka? Ryan Nicodemus och Joshua Fields Millburn (bakom The Minimalists) har i boken Minimalism: Live a Meaningful Life avsatt ett helt kapitel åt att diskutera just det. Ett användbart tips från den läsningen är att ta sig tiden att syna och utvärdera sina relationer.

Det kan man göra så här: Skapa en lista med tre kolumner. I den första kolumnen skriver du ner alla personer du har en relation med. Alltså varenda en som du interagerar med då och då: Familjen, nära vänner, eventuell partner, kollegor, chefer, och så vidare. Oavsett hur kort eller lång den där listan blir, se till att göra den heltäckande. I andra kolumnen kategoriserar du varje person i listan som en primär, sekundär eller perifer relation. De primära relationerna är ofta familjen, din partner och kanske ett par riktigt nära vänner. Sekundära relationer kan vara vänner, kollegor, släktingar. De är nära, men inte på samma sätt som de primära relationerna. Perifera relationer kan vara kollegor, bekanta, avlägsna släktingar, grannar och liknande. I den tredje kolumnen skriver du vilken effekt dessa personer har på dig: Positiv, negativ eller neutral. Positiva relationer gör dig glad och hjälper dig att växa, negativa relationer gör dig frustrerad/missnöjd, och de neutrala relationerna lämnar någon slags känsla av ambivalens (de är varken positiva eller negativa). Tänkt på att relationens ”effekt” inte har något att göra med hur nära er relation är. Extremt nära relationer kan vara dåliga, liksom avlägsna relationer kan vara bra och positiva.

När listan är klar finns det några viktiga frågor att svara på:

  • Hur många relationer har du?
  • Varför så många (eller så få?)
  • Hur många procent är nära relationer?
  • Hur många procent är sekundära relationer?
  • Hur många procent är perifera relationer?
  • Hur många procent är positiva relationer?
  • Hur många procent är negativa relationer?
  • Hur många procent är neutrala relationer?

När den här ganska tidsödande och obekväma övningen är klar, så återstår det som är än mer obekvämt – nämligen att ta sig en ordentlig funderare på om resultatet stämmer överens med hur man faktiskt vill ha det. Finns det relationer som förtjänar att flyttas upp en kategori, och andra som egentligen borde petas ner ett snäpp? Finns det personer du tar för givet som förtjänar mer av din tid? Personer som tar mer energi än vad de ger? Ställ dig alltså just de frågor som du sällan vill fördjupa dig i, just för att de ÄR obekväma (faktum är att vi ofta spenderar mest tid med personer i kategori tre, det vill säga perifera personer, trots att vi helst vill tillbringa mer tid med personer som står oss riktigt nära.

Så vad ska man då göra med resultatet av dessa övningar? Man ringer ju inte direkt upp någon och berättar att h*n halkat ner på ens priolista och att man därför har för avsikt att klippa kontakten. Däremot kan dessa övningar hjälpa en att synliggöra vilka relationer som förtjänar att prioriteras, och vilka som kan behöva stå tillbaka. Och så låter man de som behöver stå tillbaka göra det, och ser istället till att prioritera de goda relationerna. Vad gäller de förra så behöver det inte vara några dramatiska avslut inblandade, ibland kan relationer helt enkelt få rinna ut i sanden. För det är orealistiskt att förvänta sig att alla relationer ska hålla livet ut, eller att alla relationer kommer vara lika viktiga under alla delar av livet. Att förstå och acceptera det är att göra sig själv en stor tjänst, som bottnar i självrespekt. För om inte du respekterar dina gränser och din tid, varför skulle någon annan göra det?

Avslutningsvis ett träffande citat från boken: ”You can’t change the people around you, but you can change the people around you”.