Hur man kommer över (och rensar ut) onödiga köp

En lika otrevlig som lärorik bieffekt av att rensa är att man slås av hur mycket onödigt man konsumerat genom åren. Det är otrevligt för att man inser att det där som verkade så viktigt i stunden inte var alls lika viktigt/uppskattat/livsavgörande som man hade tänkt sig. Och lärorikt för att man med tiden lär känna sina preferenser och behov så väldigt mycket bättre. För att rensa och plocka bland sina saker tvingar ju en att fatta beslut om vad som är viktigt och inte.

Jag har haft många fina saker i mitt kök, och tidigare har det känts helt otänkbart att göra mig av med dem (har ni hängt här ett tag minns ni kanske det här inlägget). För att jag gillat dem, för att jag samlat på mig dem under lång tid, för att jag fått dem i present, för att de varit av rätt märken. Och för att jag skaffat mig majoriteten av dessa saker med den goda tanken att använda dem ”för alltid”. Men hur vet man egentligen vad man uppskattar i ett framtida kök, när man börjar samla som typ femtonåring? Det gör man inte, och i somras fick jag nog av den brokiga samlingen. Så under de senaste månaderna har jag sålt av udda grejer och sådant jag har få delar av, för att istället komplettera min stora servis med vinsten. Jag har sålt och köpt, begagnat och nytt. Nu är jag faktiskt klar, och känslan av att det blivit (ännu) luftigare i köksskåpen är fantastisk.

Så vad har jag gjort mig av med? Jo: 12 kaffekoppar, 4 temuggar, 6 tallrikar, 6 assietter, 4 små assietter, 16 skålar, 4 äggkoppar, 2 brickor, 1 serveringsfat, 10 glas, 4 cocktailglas, 10 ljuslyktor, 4 serveringsskålar, 1 karaff, 1 mjölkkanna och 2 grytunderlägg. Det är totalt 89 (!) saker. Superfina allihop, och av god kvalité och bra märken. Med eftersom det var en spretig samling kom de liksom inte till sin rätt ändå. Och bara för att det finns en massa fina saker behöver ju inte just jag ta på mig att äga dem. Istället har dessa saker hittat nya ägare, och för vinsten har jag kompletterat uppsättningarna av det jag valt att behålla. För att göra det har jag köpt 33 nya köksrelaterade saker. Så även om samlingen minskat rejält jobbar den minst dubbelt så bra för vår familj och våra behov. Och framförallt: Det finns ingenting som skaver och jag känner mig 100 % zen när jag öppnar kökslådorna. Det ni!

Alltså: Det ÄR tröttsamt att försöka övertyga sig om att något fungerar när det egentligen är ganska uppenbart att det inte gör det. Oavsett om det gäller kökslådorna, hallförvaringen eller garderoben. Eller för all del sådant som är viktigt på riktigt, typ relationer eller arbetssituationen, men det är ju inte det vi pratar om idag.

Finns det delar av ditt hem du stör dig på och vill bli kvitt? Påminn dig själv om att det BARA ÄR SAKER. Kom ihåg varför du vill ha mindre och gör dig sedan av med sakerna du inte använder. Du kommer att överleva det och med väldigt stor sannolikhet kommer du inte ångra dig det minsta. Det är verkligen bara saker (saker som äter upp din tid/energi/sinnesro/koncentrationsförmåga/kreativitet/ekonomi osv). Att göra sig av med fina, fullt fungerande grejer kan inledningsvis kännas slösaktigt, men egentligen är det inte utrensningen i sig som är slösaktig. Det som var slösaktigt var ju att konsumera från första början. Låt inte bli att rensa ut det du inte behöver eller vill ha för att detta faktum gör dig obekväm. Omfamna istället det obekväma, lär dig av erfarenheten och gå vidare. Det är verkligen bara saker.

Har du svårt att veta var du ska börja? Mina bästa tips finns här. Och apropå det här med beslutsfattande finns det ett tidigare inlägg om det också.

Har du något liknande projekt att ta tag i nu i höst?

Om barn och skärmtid

Barn och skärmtid. Visst har det blivit ett känsligt ämne? Som förälder kan man känna att det blir fel hur man än gör. För mycket skärmtid tyder på bristande engagemang och disciplin, för lite tyder på teknikfientlighet och att man undanhåller barnen viktiga kunskaper och stimulans. Och så vidare. Jag tror att vi ska vara väldigt ödmjuka inför att ingen av oss riktigt vet vilka konsekvenser skärmar har för våra barn, utvecklingen går så otroligt snabbt att varken vi själva eller forskare på området hänger med. Vi kan däremot anta att olika barn har olika behov av skärmar. För barn som är väldigt aktiva fysiskt kan de vara ett sätt att varva ner och komma till ro, medan barn med lägre aktivitetsnivå riskerar att bli än mer passiva av skärmtid. Som med allt annat handlar det om att hitta en balans. Jag tänker att problemet (och möjligheterna) med skärmtid inte kan vara isolerat från förhållningssättet till barnuppfostran i övrigt. Så här ser jag på saken:

Skärmar är egentligen en del av ett större problem, nämligen det att många barn är överstimulerade. Långa dagar på förskolan, överfyllda barnrum med tusen valmöjligheter, organiserade fritidsaktiviteter flera gånger i veckan, fullbokade helger och stressade föräldrar. Med en sådan livsstil är det egentligen inte så konstigt att många barn njuter av att uppslukas av en skärm. För hur och när ska de annars varva ner? Det är något vi vuxna måste lära dem. Jag tror att barn har behov av en massa ostrukturerad tid att ha det tråkigt på. För om vi alltid ligger steget före och serverar barnen den ena aktiviteten efter den andra, hur ska de få tid att varva ner och initiera spontanlek? Att leka är ju egentligen små barns enda jobb, för det är så de bearbetar och lär sig förstå sin omvärld. Att låta barnen hantera sin rastlöshet på egen hand hjälper dem att bli bättre problemlösare. Det här förstår de flesta föräldrar. Men trots det verkar många livrädda för en oplanerad helg med sina barn. För ja, en oplanerad dag med små barn kan upplevas som OÄNDLIGT långsam och krävande. Men jag tror att det i de där långsamma dagarna finns utrymme för riktig kreativitet och riktig vila, och att det är något alla barn kan öva upp. Med det som utgångspunkt är det svårt att se var överdriven skärmtid passar in.

Jag har dålig koll på hur app-utbudet för små barn ser ut (det finns säkert massor av kreativt och lärande innehåll). Men det ÄR ett ofrånkomligt faktum att skärmarna knuffar undan spontanleken och vardagsrörelserna. Visste ni att inte ens Steve Jobs lät sina barn använda iPads? Det säger något. För hur många spärrar vi än installerar på enheterna barnen använder är vi ganska oskyddade på nätet. Våra barn må vara moderna, men konsekvenstänk är inte deras starkaste gren. Och att ge dem mer eller mindre fri tillgång till skärmar är att låta dem ta ansvar för beslut som de inte är redo för. Hemma hos oss undviker vi därför ”småskärmar”. Förutom att vi hellre uppmuntrar andra aktiviteter handlar det om ren självbevarelsedrift: Vi har helt enkelt ingen lust att övervaka skärmanvändandet eller att bråka med 3-åringen om skärmtid. Vi bråkar redan om exakt allt annat (hej trotsåldern), så varför införa ännu en grej?

Det vi har i teknikväg är en stationär dator, en iPad, två TV, varsin iPhone för oss föräldrar. Surfplattan använder vi nästan uteslutande för Spotify (kopplat till högtalare), men eftersom både plattan och vår dator sjunger på sista versen kommer vi snart att ersätta dem med en bärbar dator. Ingen av oss har fastnat för det här med surfplatta, så någon sådan behöver vi egentligen inte. Det enda barnen använder är tv:n. Vi har en Apple tv med några olika appar med barnprogram, och det är de vi använder. Just nu tittar stora barnet på tv 1-2 timmar per dag, ibland mer och ibland mindre. Vi använder tv:n som nedvarvning på kvällen, som ett sätt att slå ihjäl tiden alltför tidiga morgnar, och ibland som barnvakt medan vi pysslar med annat hemma. Optimalt vore förstås att titta på något väl utvalt program tillsammans, och kommentera och diskutera under tiden, men nej – så funkar det inte hemma hos oss. Tv:n är, mer än något annat, en barnpassare och ett hjälpmedel för oss föräldrar. Och det tycker vi är okej. Tv-tittande är förvisso en rakt igenom passiv aktivitet, men anledningen till att vi föredrar det framför mindre skärmar är att det är en tydligt avgränsad aktivitet: Tv:n hänger på väggen hemma i vardagsrummet, och det är liksom givet att den inte går att ta med sig i bilen, på stan, på restaurangen eller när man är iväg på någon utflykt. En mobil skärm, däremot, är svårare att argumentera bort.

Mitt stora barn har en vag uppfattning om att det finns roliga filmer på våra telefoner – det har nämligen hänt att vi mutat med ”Baby Shark” för att genomlida besök på offentliga toaletter… Det händer också att jag låter 1-åringen titta på babblarna lite för långa stunder om vi är hemma själva och jag behöver ha händerna fria. Eller, låt oss vara ärliga, om jag behöver en paus. Har vi barnvakt är det förstås fritt fram för dem att erbjuda skärmar om de vill (vilket de gör). Barn är ofta bra på att anpassa sig till olika miljöer, och förstår att det är skillnad mellan hemma och borta. Men hemma har alltså barnen inte någon ”egen” teknik, och vi planerar inte heller att skaffa dem det inom överskådlig framtid. Det är inget de är vana vid eller frågar efter, och än så länge ser vi inga negativa konsekvenser utav det. Däremot positiva! Det är omöjligt att skriva det här utan att låta präktig och skrytsam, men skitsamma – jag gör det ändå: Min 3-åring är mer kreativ och tålmodig än typ alla barn jag känner. Inte som i att hon är nåt slags kreativt geni, utan mer som i att hon är bra på att roa sig i de flesta sammanhang. Det betyder inte att hon alltid har KUL, men hon förstår (oftast) att det är upp till henne själv att göra det bästa av situationen. Det tycker jag är en fantastisk egenskap, och för mig räcker det som motivation att hålla skärmarna borta ett tag till.

Hur gör ni?

PS. Ett boktips är ”Skärmtid : familjens guide till den digitala vardagen” av Björn Solfors, där det finns massor av praktiska tips kring skärmtid för barn och ungdomar i alla åldrar.

Minimalism och relationer

Kan man rensa bort relationer som man rensar bort saker? Nej, naturligtvis inte (man är ju ingen psykopat). Relationer, oavsett om de är bra eller dåliga, är ingenting man bara skakar av sig. Vad man däremot KAN göra är att reflektera kring sina relationer på samma sätt som man reflekterar kring allt annat man väljer att ta in i sitt liv. Och på samma sätt som man kan ha ett minimalistisk förhållningssätt till livet i stort, så kan man ha ett minimalistisk förhållningssätt till sina relationer. Som vanligt handlar det om att prioritera kvalitet framför kvantitet.

Till exempel: Vi väljer aktivt hur vi vill spendera kvällarna efter jobbet. Med familjen, framför tv:n eller telefonen, på gymmet, med en bok, eller utövandes en hobby. Om vi inte är helt på det klara med hur vi egentligen vill spendera vår lediga tid, så gör vi oftast lite av varje (med ganska medelmåttiga resultat). Vi ägnar oss också åt tråkiga men nödvändiga saker: Lagar mat, tvättar, städar, fixar och förbereder. Hur mycket tid som läggs på det kan vi också välja aktivt, genom att förenkla och minimera där det går. Problemet för de flesta av oss är att vi inte gör några aktiva val. Istället överskattar vi hur mycket tid och energi vi har, och tror att vi kan göra allt och vara överallt. Sedan blir vi missnöjda för att vi aldrig hinner med det där som egentligen känns viktigast. Vi undrar var all tid tar vägen, och tycker att det är ”måndag, fredag” jämt. Den som har koll på sina prioriteringar, däremot, kan på ett aktivt sätt ta kontroll över sin tid och få gott om både tid och utrymme att göra det den vill. Enda haken är att ganska mycket annat behöver prioriteras bort, vilket kan vara lika obekvämt som nödvändigt.

Och på samma sätt kan man tänka kring relationer. Vilka relationer lägger vi mest tid på och varför? Är vi nöjda eller önskar vi att det såg ut på något annat sätt? Hjälper våra relationer oss framåt i livet, eller håller de oss tillbaka? Ryan Nicodemus och Joshua Fields Millburn (bakom The Minimalists) har i boken Minimalism: Live a Meaningful Life avsatt ett helt kapitel åt att diskutera just det. Ett användbart tips från den läsningen är att ta sig tiden att syna och utvärdera sina relationer.

Det kan man göra så här: Skapa en lista med tre kolumner. I den första kolumnen skriver du ner alla personer du har en relation med. Alltså varenda en som du interagerar med då och då: Familjen, nära vänner, eventuell partner, kollegor, chefer, och så vidare. Oavsett hur kort eller lång den där listan blir, se till att göra den heltäckande. I andra kolumnen kategoriserar du varje person i listan som en primär, sekundär eller perifer relation. De primära relationerna är ofta familjen, din partner och kanske ett par riktigt nära vänner. Sekundära relationer kan vara vänner, kollegor, släktingar. De är nära, men inte på samma sätt som de primära relationerna. Perifera relationer kan vara kollegor, bekanta, avlägsna släktingar, grannar och liknande. I den tredje kolumnen skriver du vilken effekt dessa personer har på dig: Positiv, negativ eller neutral. Positiva relationer gör dig glad och hjälper dig att växa, negativa relationer gör dig frustrerad/missnöjd, och de neutrala relationerna lämnar någon slags känsla av ambivalens (de är varken positiva eller negativa). Tänkt på att relationens ”effekt” inte har något att göra med hur nära er relation är. Extremt nära relationer kan vara dåliga, liksom avlägsna relationer kan vara bra och positiva.

När listan är klar finns det några viktiga frågor att svara på:

  • Hur många relationer har du?
  • Varför så många (eller så få?)
  • Hur många procent är nära relationer?
  • Hur många procent är sekundära relationer?
  • Hur många procent är perifera relationer?
  • Hur många procent är positiva relationer?
  • Hur många procent är negativa relationer?
  • Hur många procent är neutrala relationer?

När den här ganska tidsödande och obekväma övningen är klar, så återstår det som är än mer obekvämt – nämligen att ta sig en ordentlig funderare på om resultatet stämmer överens med hur man faktiskt vill ha det. Finns det relationer som förtjänar att flyttas upp en kategori, och andra som egentligen borde petas ner ett snäpp? Finns det personer du tar för givet som förtjänar mer av din tid? Personer som tar mer energi än vad de ger? Ställ dig alltså just de frågor som du sällan vill fördjupa dig i, just för att de ÄR obekväma (faktum är att vi ofta spenderar mest tid med personer i kategori tre, det vill säga perifera personer, trots att vi helst vill tillbringa mer tid med personer som står oss riktigt nära.

Så vad ska man då göra med resultatet av dessa övningar? Man ringer ju inte direkt upp någon och berättar att h*n halkat ner på ens priolista och att man därför har för avsikt att klippa kontakten. Däremot kan dessa övningar hjälpa en att synliggöra vilka relationer som förtjänar att prioriteras, och vilka som kan behöva stå tillbaka. Och så låter man de som behöver stå tillbaka göra det, och ser istället till att prioritera de goda relationerna. Vad gäller de förra så behöver det inte vara några dramatiska avslut inblandade, ibland kan relationer helt enkelt få rinna ut i sanden. För det är orealistiskt att förvänta sig att alla relationer ska hålla livet ut, eller att alla relationer kommer vara lika viktiga under alla delar av livet. Att förstå och acceptera det är att göra sig själv en stor tjänst, som bottnar i självrespekt. För om inte du respekterar dina gränser och din tid, varför skulle någon annan göra det?

Avslutningsvis ett träffande citat från boken: ”You can’t change the people around you, but you can change the people around you”.

Om att bara börja

Det här inlägget är skrivet till dig som vill slå in på en minimalistisk livsstil, men som aldrig kommer till skott. Till dig som gång på gång funderar på en förenklad livsstil men inte har en aning om hur det ska gå till. Du som kanske följer och inspireras av några minimalistiska konton på sociala medier, men har svårt att omsätta den där inspirationen i någon slags praktik. Till dig som känner dig överväldigad bara av tanken, helt enkelt. Då vill jag säga det här: Det finns inget rätt eller fel sätt att börja leva minimalistiskt på. För en del handlar det om att minska ner antalet fysiska saker, för andra om bättre ekonomi eller mer tid och energi. Eller en kombination. Oavsett anledning så har alla som minimerat startat någonstans, och det finns ingen stor hemlighet som ”alla andra” utom du känner till.

Så var börjar man och hur går det egentligen till? Att komma igång med en minimalistisk livsstil måste inte innebära en enda stor utrensning. Små, små sporadiska ansträngningar duger också bra. Många bäckar små BLIR ju faktiskt till slut en stor å. Så börja stort eller litet. Börja högljutt och dra in hela familjen, eller i det tysta för dig själv. Det spelar inte så stor roll. Men om du gång på gång funderar på förändring, eller om du tröttnat på att prata om förändring – då är det dags. Kom du inte igång under semestern som du hade planerat? Strunt i det, och bestäm dig för att det är den här hösten det händer.

Börja med att rensa en låda / Börja med #minsgame / Börja med kontorsmaterial / Börja med papper / Börja med barnens urvuxna kläder / Börja med skafferiet / Börja med gammal teknik / Börja med håraccessoarer / Börja med underkläderna / Börja med att halvera innehållet i linneskåpet / Börja med muggarna i köksskåpen / Börja med ett köpstopp av valfri längd / Börja med någon av lådorna i förrådet / Börja med att göra en budget / Börja med att rensa ut kläderna som aldrig hamnar i tvätten / Börja med att göra dig av med en sak om dagen / Börja med badrumsskåpet / Börja med att städa ur bilen.

Eller börja med att säga nej till något du inte vill fortsätta göra i höst. Börja utan en tydlig plan eller tidsram. För det är bättre att börja med en oklar vision om slutresultatet, än att inte börja alls.

Var vill du börja någonstans?