Vi flyttar!

Okej, här kommer en förklaring till varför jag varit frånvarande här och på Instagram den senaste tiden: Vi har haft fullt fokus på husförsäljning och lägenhetsköp! Nästa år flyttar en annan familj in i vårt hus, och från och med den tjugonde december blir vi bostadsrättsägare. Ett sånt där stort och livsavgörande beslut som liksom slukar all energi och tankeverksamhet. Det har gått jättesnabbt och jättelångsamt, och det är först nu som allt börjar sjunka in: Vi gjorde det! Vi har köpt en nyproducerad lägenhet på nittiofyra kvadrat. En fyra i ett trevligt kvarter mitt i stan, där materialvalen är okomplicerade, fönstren är stora, linjerna raka och där balkongen är rymlig. Det känns fantastiskt.

Det här med att välja bort huslivet har naturligtvis föregåtts av många och långa diskussioner. Med barn är det ju i hus man ”ska” bo (och gör man inte det ska man drömma om att en dag få göra det). Vi, som nu varit villaägare i snart sex år, har den senaste tiden haft svårt att relatera till den där drömmen. Vi har renoverat och skapat ett drömhem för en barnfamilj, men vet ni? Vi trivs inte riktigt ändå. Innan barnen kom fanns det till och ork att renovera, pyssla och engagera sig i allt som följer med villaägande. Vi har bott här både med och utan barn och nu, med facit i hand, inser vi att vi faktiskt trivdes bättre här innan barnen kom. För med två små barn finns varken tiden, orken eller lusten kvar. Så efter sommaren bestämde vi oss för att sluta försöka övertyga oss själva om att det är här vi vill bo. Vi är helt enkelt skittrötta på att ta hand om ett hus och en trädgård som vi inte längre är känslomässigt engagerade i.

Tankarna på ett mindre boende har ju funnits under lång tid, men av olika anledningar har det inte verkat vettigt att förverkliga dem (läs mer om det här). Bostadsrätt har vi aldrig ens övervägt som ett alternativ (snåla smålänningar och så vidare). Men så snubblade vi över en lägenhet, blev tillräckligt nyfikna för att boka in oss på visning, och väl på plats kände vi oss hemma direkt. Som en blixt från klar himmel, ni vet. Klart vi ska bo i lägenhet! Sedan dröjde det inte länge innan beslutet var taget. Vad vi nu väljer bort? 118 kvm + källare, luftiga rum, gott om förvaring, trädgård, uteplats, garage, lekstuga. Vad vi hoppas få istället? Ett enklare, bekvämare liv med hög livskvalité och mer tid att göra saker tillsammans. Vara mer delaktiga i allt stan har att erbjuda. Med mera. Det ska väl också tilläggas att det här innebär en ekonomisk vinst för oss.



Så här ser planlösningen ut i vårt nuvarande hus.
Här är källaren. Och ritningen nedan, nya lägenheten!


Vi har en hyfsat tydlig vision av hur vi vill att barnens uppväxt ska se ut. Det ska vara det varma och trygga hemmet, det ska vara närvarande föräldrar som har tid och ork att lyssna på osammanhängande redogörelser av vad som hänt på förskolan, och så ska vi samla på varandra. Det senare genom upplevelser och gott om tid tillsammans. Och så vill vi föräldrar ha tid att vara lediga på riktigt efter jobbet. Utan krav på något annat än att ta hand om oss själva och barnen på bästa sätt. I den visionen passar en lägenhet bättre än ett hus för vår familj.

Så var det det här med att sälja ett hus, då. Vilken jävla pärs. Dysterkvisten Franz Kafka sa en gång så här: ”Man ska inte vara för optimistisk – ljuset i tunneln kan vara ett tåg”. Det ringar in vår husförsäljning ganska bra. Det HAR varit en lång tunnel och när vi väl sett ljus har det oftast varit ett tåg. Vägen från mäklarkontakt till kontraktsskrivning var inte alls så spikrak som vi föreställt oss, och det har varit mentalt krävande. Men nu är vi alltså ute ur tunneln, och det känns så himla skönt att äntligen få slappna av och på riktigt börja se fram emot vad vi har framför oss. Som ni säkert förstår är det på flytten mitt fokus ligger just nu, så räkna mer fler inlägg på samma tema!

Om föräldraledighet

Liten människa som just nu upplever sitt livs andra höst.

Jag vill berätta om hur jag och min man tänkt och planerat kring föräldraledighet. Sedan vårat första barn kom i augusti 2016 har någon av oss varit föräldraledig på heltid. En viktig anledning till att det fungerat är att vi fått våra barn ganska tätt (det skiljer 22 månader mellan dem). Men det har också varit en del pusslande. Så här har det gått till rent praktiskt: Veckorna innan första barnet föddes tog jag ut 4 veckors semester och 2 veckors föräldraledighet. Sedan var jag föräldraledig i 11 månader och därefter var min man hemma i 8 månader (till och med sista mars 2018). Under april 2018 var vi båda lediga någon dag per vecka, och övriga dagar pusslades det med barnvakter. Från och med 1 maj 2018 var jag heltidssjukskriven på grund av foglossning, fram till dess att lillasyster kom i mitten av juli. Hade jag inte blivit sjukskriven hade jag istället gått hem på föräldraledighet samma datum. Så om man nu ska hitta någon slags uppsida med det bedrövliga tillståndet foglossning, så var det att jag sparade in drygt två månaders föräldrapenning. Nu har jag alltså varit föräldraledig i snart 1,5 år, och har faktiskt inte mer än ett par månader kvar. I januari 2020 går jag tillbaka till jobb på heltid, och min man går hem på tre månaders föräldraledighet. I april 2020 är tanken att lillasyster ska börja på förskolan, och min man kommer därefter vara föräldraledig en dag/vecka under en tid. Längre än så har vi inte planerat. Eftersom någon av oss alltid varit hemma sedan barnen kom vet vi inte hur mycket vi vill jobba när båda barnen går på förskola. Storasyster började ju på förskola när hon var ungefär 2,5 år, och har sedan dess gått 15 timmar per vecka. Så när vi båda jobbar och förskoledagarna blir längre kommer det bli en stor omställning för oss allihop.

Ni kanske undrar hur det här gått till (eller rättare sagt, gått ihop sig) ekonomiskt? Ja, man har ju inte mycket att välja på mer än att ställa om sina vanor. Vi har såklart fått skära ner på sparande, vissa typer av konsumtion och aktiviteter, och en hel del ”guldkantsgrejer”. Genom att göra det har vi kunnat leva på i snitt 1,2 – 1,5 löner/månad under drygt tre år. Trist ibland såklart, men på det stora hela så har det inte känts som någon större uppoffring. Att vara ledig kan vara dyrt, men med små barn är man ju trots allt ganska bunden till hemmet och aktiviteter av enklare karaktär. Och för oss har det underlättat enormt mycket att någon alltid varit hemma och skött logistiken. Handlat, tvättat, städat, hållit reda på BVC-tiderna och sånt där. Ingen stress över tidiga morgnar eller sena hämtningar på förskolan, över vem som ska vabba och om barnen verkligen trivs på förskolan. För oss är det det som ÄR guldkant just nu, att ha en hyfsat stressfri vardag under en kort men intensiv fas i livet. Att den aspekten väger upp allt det andra man skulle kunna göra med två löner har varit vår utgångspunkt.

Hur har ni tänkt kring föräldraledighet?