Vi flyttar!

Okej, här kommer en förklaring till varför jag varit frånvarande här och på Instagram den senaste tiden: Vi har haft fullt fokus på husförsäljning och lägenhetsköp! Nästa år flyttar en annan familj in i vårt hus, och från och med den tjugonde december blir vi bostadsrättsägare. Ett sånt där stort och livsavgörande beslut som liksom slukar all energi och tankeverksamhet. Det har gått jättesnabbt och jättelångsamt, och det är först nu som allt börjar sjunka in: Vi gjorde det! Vi har köpt en nyproducerad lägenhet på nittiofyra kvadrat. En fyra i ett trevligt kvarter mitt i stan, där materialvalen är okomplicerade, fönstren är stora, linjerna raka och där balkongen är rymlig. Det känns fantastiskt.

Det här med att välja bort huslivet har naturligtvis föregåtts av många och långa diskussioner. Med barn är det ju i hus man ”ska” bo (och gör man inte det ska man drömma om att en dag få göra det). Vi, som nu varit villaägare i snart sex år, har den senaste tiden haft svårt att relatera till den där drömmen. Vi har renoverat och skapat ett drömhem för en barnfamilj, men vet ni? Vi trivs inte riktigt ändå. Innan barnen kom fanns det till och ork att renovera, pyssla och engagera sig i allt som följer med villaägande. Vi har bott här både med och utan barn och nu, med facit i hand, inser vi att vi faktiskt trivdes bättre här innan barnen kom. För med två små barn finns varken tiden, orken eller lusten kvar. Så efter sommaren bestämde vi oss för att sluta försöka övertyga oss själva om att det är här vi vill bo. Vi är helt enkelt skittrötta på att ta hand om ett hus och en trädgård som vi inte längre är känslomässigt engagerade i.

Tankarna på ett mindre boende har ju funnits under lång tid, men av olika anledningar har det inte verkat vettigt att förverkliga dem (läs mer om det här). Bostadsrätt har vi aldrig ens övervägt som ett alternativ (snåla smålänningar och så vidare). Men så snubblade vi över en lägenhet, blev tillräckligt nyfikna för att boka in oss på visning, och väl på plats kände vi oss hemma direkt. Som en blixt från klar himmel, ni vet. Klart vi ska bo i lägenhet! Sedan dröjde det inte länge innan beslutet var taget. Vad vi nu väljer bort? 118 kvm + källare, luftiga rum, gott om förvaring, trädgård, uteplats, garage, lekstuga. Vad vi hoppas få istället? Ett enklare, bekvämare liv med hög livskvalité och mer tid att göra saker tillsammans. Vara mer delaktiga i allt stan har att erbjuda. Med mera. Det ska väl också tilläggas att det här innebär en ekonomisk vinst för oss.



Så här ser planlösningen ut i vårt nuvarande hus.
Här är källaren. Och ritningen nedan, nya lägenheten!


Vi har en hyfsat tydlig vision av hur vi vill att barnens uppväxt ska se ut. Det ska vara det varma och trygga hemmet, det ska vara närvarande föräldrar som har tid och ork att lyssna på osammanhängande redogörelser av vad som hänt på förskolan, och så ska vi samla på varandra. Det senare genom upplevelser och gott om tid tillsammans. Och så vill vi föräldrar ha tid att vara lediga på riktigt efter jobbet. Utan krav på något annat än att ta hand om oss själva och barnen på bästa sätt. I den visionen passar en lägenhet bättre än ett hus för vår familj.

Så var det det här med att sälja ett hus, då. Vilken jävla pärs. Dysterkvisten Franz Kafka sa en gång så här: ”Man ska inte vara för optimistisk – ljuset i tunneln kan vara ett tåg”. Det ringar in vår husförsäljning ganska bra. Det HAR varit en lång tunnel och när vi väl sett ljus har det oftast varit ett tåg. Vägen från mäklarkontakt till kontraktsskrivning var inte alls så spikrak som vi föreställt oss, och det har varit mentalt krävande. Men nu är vi alltså ute ur tunneln, och det känns så himla skönt att äntligen få slappna av och på riktigt börja se fram emot vad vi har framför oss. Som ni säkert förstår är det på flytten mitt fokus ligger just nu, så räkna mer fler inlägg på samma tema!

Minimalism och relationer

Kan man rensa bort relationer som man rensar bort saker? Nej, naturligtvis inte (man är ju ingen psykopat). Relationer, oavsett om de är bra eller dåliga, är ingenting man bara skakar av sig. Vad man däremot KAN göra är att reflektera kring sina relationer på samma sätt som man reflekterar kring allt annat man väljer att ta in i sitt liv. Och på samma sätt som man kan ha ett minimalistisk förhållningssätt till livet i stort, så kan man ha ett minimalistisk förhållningssätt till sina relationer. Som vanligt handlar det om att prioritera kvalitet framför kvantitet.

Till exempel: Vi väljer aktivt hur vi vill spendera kvällarna efter jobbet. Med familjen, framför tv:n eller telefonen, på gymmet, med en bok, eller utövandes en hobby. Om vi inte är helt på det klara med hur vi egentligen vill spendera vår lediga tid, så gör vi oftast lite av varje (med ganska medelmåttiga resultat). Vi ägnar oss också åt tråkiga men nödvändiga saker: Lagar mat, tvättar, städar, fixar och förbereder. Hur mycket tid som läggs på det kan vi också välja aktivt, genom att förenkla och minimera där det går. Problemet för de flesta av oss är att vi inte gör några aktiva val. Istället överskattar vi hur mycket tid och energi vi har, och tror att vi kan göra allt och vara överallt. Sedan blir vi missnöjda för att vi aldrig hinner med det där som egentligen känns viktigast. Vi undrar var all tid tar vägen, och tycker att det är ”måndag, fredag” jämt. Den som har koll på sina prioriteringar, däremot, kan på ett aktivt sätt ta kontroll över sin tid och få gott om både tid och utrymme att göra det den vill. Enda haken är att ganska mycket annat behöver prioriteras bort, vilket kan vara lika obekvämt som nödvändigt.

Och på samma sätt kan man tänka kring relationer. Vilka relationer lägger vi mest tid på och varför? Är vi nöjda eller önskar vi att det såg ut på något annat sätt? Hjälper våra relationer oss framåt i livet, eller håller de oss tillbaka? Ryan Nicodemus och Joshua Fields Millburn (bakom The Minimalists) har i boken Minimalism: Live a Meaningful Life avsatt ett helt kapitel åt att diskutera just det. Ett användbart tips från den läsningen är att ta sig tiden att syna och utvärdera sina relationer.

Det kan man göra så här: Skapa en lista med tre kolumner. I den första kolumnen skriver du ner alla personer du har en relation med. Alltså varenda en som du interagerar med då och då: Familjen, nära vänner, eventuell partner, kollegor, chefer, och så vidare. Oavsett hur kort eller lång den där listan blir, se till att göra den heltäckande. I andra kolumnen kategoriserar du varje person i listan som en primär, sekundär eller perifer relation. De primära relationerna är ofta familjen, din partner och kanske ett par riktigt nära vänner. Sekundära relationer kan vara vänner, kollegor, släktingar. De är nära, men inte på samma sätt som de primära relationerna. Perifera relationer kan vara kollegor, bekanta, avlägsna släktingar, grannar och liknande. I den tredje kolumnen skriver du vilken effekt dessa personer har på dig: Positiv, negativ eller neutral. Positiva relationer gör dig glad och hjälper dig att växa, negativa relationer gör dig frustrerad/missnöjd, och de neutrala relationerna lämnar någon slags känsla av ambivalens (de är varken positiva eller negativa). Tänkt på att relationens ”effekt” inte har något att göra med hur nära er relation är. Extremt nära relationer kan vara dåliga, liksom avlägsna relationer kan vara bra och positiva.

När listan är klar finns det några viktiga frågor att svara på:

  • Hur många relationer har du?
  • Varför så många (eller så få?)
  • Hur många procent är nära relationer?
  • Hur många procent är sekundära relationer?
  • Hur många procent är perifera relationer?
  • Hur många procent är positiva relationer?
  • Hur många procent är negativa relationer?
  • Hur många procent är neutrala relationer?

När den här ganska tidsödande och obekväma övningen är klar, så återstår det som är än mer obekvämt – nämligen att ta sig en ordentlig funderare på om resultatet stämmer överens med hur man faktiskt vill ha det. Finns det relationer som förtjänar att flyttas upp en kategori, och andra som egentligen borde petas ner ett snäpp? Finns det personer du tar för givet som förtjänar mer av din tid? Personer som tar mer energi än vad de ger? Ställ dig alltså just de frågor som du sällan vill fördjupa dig i, just för att de ÄR obekväma (faktum är att vi ofta spenderar mest tid med personer i kategori tre, det vill säga perifera personer, trots att vi helst vill tillbringa mer tid med personer som står oss riktigt nära.

Så vad ska man då göra med resultatet av dessa övningar? Man ringer ju inte direkt upp någon och berättar att h*n halkat ner på ens priolista och att man därför har för avsikt att klippa kontakten. Däremot kan dessa övningar hjälpa en att synliggöra vilka relationer som förtjänar att prioriteras, och vilka som kan behöva stå tillbaka. Och så låter man de som behöver stå tillbaka göra det, och ser istället till att prioritera de goda relationerna. Vad gäller de förra så behöver det inte vara några dramatiska avslut inblandade, ibland kan relationer helt enkelt få rinna ut i sanden. För det är orealistiskt att förvänta sig att alla relationer ska hålla livet ut, eller att alla relationer kommer vara lika viktiga under alla delar av livet. Att förstå och acceptera det är att göra sig själv en stor tjänst, som bottnar i självrespekt. För om inte du respekterar dina gränser och din tid, varför skulle någon annan göra det?

Avslutningsvis ett träffande citat från boken: ”You can’t change the people around you, but you can change the people around you”.

Om att bara börja

Det här inlägget är skrivet till dig som vill slå in på en minimalistisk livsstil, men som aldrig kommer till skott. Till dig som gång på gång funderar på en förenklad livsstil men inte har en aning om hur det ska gå till. Du som kanske följer och inspireras av några minimalistiska konton på sociala medier, men har svårt att omsätta den där inspirationen i någon slags praktik. Till dig som känner dig överväldigad bara av tanken, helt enkelt. Då vill jag säga det här: Det finns inget rätt eller fel sätt att börja leva minimalistiskt på. För en del handlar det om att minska ner antalet fysiska saker, för andra om bättre ekonomi eller mer tid och energi. Eller en kombination. Oavsett anledning så har alla som minimerat startat någonstans, och det finns ingen stor hemlighet som ”alla andra” utom du känner till.

Så var börjar man och hur går det egentligen till? Att komma igång med en minimalistisk livsstil måste inte innebära en enda stor utrensning. Små, små sporadiska ansträngningar duger också bra. Många bäckar små BLIR ju faktiskt till slut en stor å. Så börja stort eller litet. Börja högljutt och dra in hela familjen, eller i det tysta för dig själv. Det spelar inte så stor roll. Men om du gång på gång funderar på förändring, eller om du tröttnat på att prata om förändring – då är det dags. Kom du inte igång under semestern som du hade planerat? Strunt i det, och bestäm dig för att det är den här hösten det händer.

Börja med att rensa en låda / Börja med #minsgame / Börja med kontorsmaterial / Börja med papper / Börja med barnens urvuxna kläder / Börja med skafferiet / Börja med gammal teknik / Börja med håraccessoarer / Börja med underkläderna / Börja med att halvera innehållet i linneskåpet / Börja med muggarna i köksskåpen / Börja med ett köpstopp av valfri längd / Börja med någon av lådorna i förrådet / Börja med att göra en budget / Börja med att rensa ut kläderna som aldrig hamnar i tvätten / Börja med att göra dig av med en sak om dagen / Börja med badrumsskåpet / Börja med att städa ur bilen.

Eller börja med att säga nej till något du inte vill fortsätta göra i höst. Börja utan en tydlig plan eller tidsram. För det är bättre att börja med en oklar vision om slutresultatet, än att inte börja alls.

Var vill du börja någonstans?

Vad jag lärt mig av att kartlägga ett års konsumtion och rensande

Nu är det precis ett år sedan jag började skriva ner exakt alla saker jag och barnen konsumerat varje månad, och varenda pinal vi rensat ut. Idén kommer helt och hållet från Minimalisterna, och jag fastnade för den därför att jag ville få överblick av vad jag/vi konsumerar och rensar ut. De senaste månadernas sammanställningar har jag publicerat här på bloggen, i form av ”månadens in och ut” vid varje månadsskifte. I praktiken har det gått till så att jag haft en anteckningsmall i mobilen, med en rubrik för varje familjemedlem (min man har dock förskonats) och en för ”gemensamt” (det vill säga saker till hemmet). Sedan har jag, så fort något letat sig in eller ut ur våra liv skrivit upp vad det är, och satt ett plus (+1) eller minus (-1) intill. Varenda liten strumpa har skrivits ner på de där in- och utlistorna.

Nu har jag gått igenom alla listor från året som gått, och räknat ut vad totalsumman blev. Totalt antal saker in: 511. Totalt antal saker ut: 573. Utslaget på ett år betyder det att vi konsumerar ungefär 1,5 grej per dag.

När jag skummar igenom vad det egentligen är för grejer det handlar om blir det tydligt att barnen toppar både in- och ut-listan de flesta månader. Ärvda kläder ligger i topp på deras in-listor, liksom födelsedagspresenter och julklappar. I topp på deras ut-listor är urvuxna/slitna kläder. Mitt personliga konsumerande handlar nästan uteslutande om kläder, vilket inte alls kommer som någon överraskning eftersom min garderob varit i stort behov av uppdatering efter två graviditeter. Däremot blev jag förvånad över att se hur lite jag konsumerat i övrigt. Kanske beror det på att det oftast är jag som hanterar barnens grejer, och att jag därför upplever att jag konsumerar/rensar mer än vad jag faktiskt gör. Hur som helst blev jag positivt överraskad av totalsumman för året. Att in- och ut-siffrorna är ganska lika tolkar jag som att det råder en viss balans.

Vad har jag då lärt mig av att föra dessa listor? Jo, först och främst så har jag fått stenkoll på vad vi konsumerar (för hur många av oss kan med säkerhet säga precis vad vi konsumerade för 10, 7, 4 eller ens för 1 månad sedan?). Jag har, till min stora glädje, också lärt mig att jag/vi oftast konsumerar ganska vettiga grejer. Ni vet hur man ibland kan relatera till Emil i Lönnebergas pappa, när han blir less på allt jävla handlande och utbrister: ”Köp och köp! En hör aldrig annat!”? Ibland känns det, på riktigt, som att jag inte gör annat än köper och köper – men efter att ha sammanställt ett års inköp vet jag att det inte stämmer. Tvärtom är min/vår konsumtion oftast 100 % behovsstyrd. Det är en skön känsla, och ett bevis på att min önskan om att konsumera mindre och bättre faktiskt fått fäste och blivit en god vana.

Sedan jag började dokumentera vad jag rensat ut har jag blivit mycket bättre på att förstå VARFÖR vissa saker inte fungerar för mig/för hemmet/för barnen. För varje gång jag gör mig av med någonting, så lär jag mig lite mer om vad jag inte vill ha. Och då undviker jag att köpa den sortens saker på nytt. Den analysen är viktig. För att strunta i den är, enligt min erfarenhet, som att bädda för att göra samma misstag igen. Jag har helt enkelt blivit en bättre och säkrare konsument av att notera mina köp, och jag är glad att jag hållit fast vid det här lilla projektet under ett års tid.

Kommer jag fortsätta att dokumentera månadens in och ut framöver? Nej. Syftet med det är redan uppfyllt och jag känner mig klar. För mig handlar minimalism inte om att räkna saker, det handlar om att fokusera på dem så lite som möjligt. Och att fortsätta räkna är helt enkelt ingenting jag har lust att prioritera. De inlägg jag tidigare publicerat under ”månadens in och ut” är nu bortplockade eftersom de känns daterade/inaktuella. Däremot vet jag att flera av er tycker det är kul att följa dessa listor, så jag tänker att vi då och då istället kan prata om vad jag konsumerar och rensar på Instagram. Men att jag avslutar mitt listskrivande betyder inte att det INTE kan vara dags för dig att påbörja ditt! Har du svårt att överblicka vad du konsumerar eller vad ditt rensande ger för resultat kan jag varmt rekommendera att du provar.

Har du testat att följa upp din konsumtion någon gång? Och om inte – har du någon uppfattning om vilka siffror du skulle landa på vid en årssammanställning?

PS. Om ni undrar varför min man inte finns med på in- och utlistorna: För det första så får han ha sin konsumtion och sin integritet ifred. För det andra så konsumerar han minst av alla i familjen. Jag skulle tippa på +/- 20 grejer eller så för det senaste året. Så nu vet ni det också.

Ensidighetsinstinkten och konsumtion

När jag för ett tag sedan läste Hans, Ola och Anna Roslings Factfulness: Tio knep som hjälper dig förstå världen fastnade jag, bland mycket annat, för en text om ensidighetsprincipen. Hör här:

Vi tycker att enkla idéer är tilltalande. Vi njuter av det där ögonblicket av insikt, vi njuter av att känna att vi verkligen förstår något. Det är lätt att tappa fotfästet när en idé förför oss med sin enkelhet. Sakta men säkert, steg för steg, växer en euforisk känsla av att denna enkla förklaring har kraften att besvara en massa svåra frågor och lösa alla hopplösa problem. Världen blir enkel. Alla problem har en enda orsak – som vi alltid måste vara helt emot. Eller alla problem har en enda lösning – som vi alltid måste vara för. Allt är enkelt. Det finns bara en hake. Vi missförstår världen fullständigt. Jag kallar denna förkärlek för enkla orsaker och enkla lösningar för ensidighetsinstinkten […]. Att tänka så här sparar massor av tid. Man kan alltid ha åsikter och svar utan att behöva lära sig om ett problem från grunden, och man kan fortsätta använda hjärnan till andra uppgifter. Men det är inte så användbart om man verkligen vill förstå världen. Att alltid vara för eller emot en viss idé gör en blind för information som inte passar in i ens perspektiv. Det är vanligen ett dåligt tillvägagångssätt om man vill förstå verkligheten. Istället bör du ständigt pröva dina älsklingsidéer för att finna svagheter” (Rosling 2018, s. 222).

Jag vill mena att ensidighetsinstinkten går att applicera på de flesta idéer, även de om konsumtion. Idén om att konsumtion = lycka är både enkel och tilltalande. Det är en trygg och välbekant idé, eftersom det är den sortens budskap vi bombarderas med från att vi vaknar om morgonen tills vi går och lägger oss om kvällen. Som konsumenter är vi ju inte dummare än att vi begriper att reklam påverkar oss. Vi vet att reklam spelar på vår önskan om lycka, kärlek, gemenskap, glädje, framgång. Innerst inne vet vi också att vi inte kommer ha fler bullriga middagsbjudningar för att vi köper nya matsalsmöbler, att vi inte automatiskt blir lika framgångsrika som Zlatan för att vi kör Volvo, eller att vi kommer se ut som Jennifer Lawrence för att vi doftar Dior. Men reklamen finns överallt – i mobilen, på tv:n, i radion, butiker, på stan, på arbetsplatsen – och det kan vara svårt att värja sig. Enligt en studie från 2013 exponeras vi för hela 3 000 – 20 000 kommersiella budskap/övertalningsförsök varje dag. Vi kan väl anta att de siffrorna inte minskat sedan studien gjordes…

När jag började använda Instagram och Pinterest följde jag många inredningskonton. För att jag var intresserad och för att den sortens konton är så trevliga att vila ögonen på och inspireras av. Men efter ett tag så insåg jag att alla perfekta hem mer än någonting annat gjorde mig missnöjd med mitt eget. För även om jag gjorde mitt allra bästa, så fanns det inte en möjlighet för mig att konsumera på det sättet. Vid de tillfällen jag faktiskt skaffade mig det där som Instagram/Pinterest-människan av intresse för stunden hade, som hade ju hon (det är nästan alltid en hon) redan gått vidare till något annat. Känslan av att det alltid behövs en sak till, och en sak till och en sak till för att göra hemmet (livet) komplett är väldigt tröttsam. Även om tanken på att konsumtion skulle vara lösningen på andra problem är tilltalande. Problemet med det är att lyckoruset som infinner sig efter ett köp är så otroligt kort. Så för att lyckan ska bestå måste vi konsumera igen, och igen.

Jag tror inte att jag är ensam om att underskatta hur lättmanipulerad jag är. Det är liksom det som är hela grejen med reklam. Den ska vara oemotståndligt lockande och den ska uppmuntra till köp, men helst så diskret att vi i slutändan upplever köpbeslutet som eget och fristående. Målet med all reklam är att vi ska komma fram till slutsatsen att konsumtion = lycka. Det är så marknadsföring fungerar, och att tro sig vara immun är naivt. Tvärtom så tror jag att de flesta av oss, utan djupare reflektion, har lätt för att ta till oss idén om att konsumtion gör oss lyckliga. Och varför skulle vi inte göra det? Vi har ju under hela våra liv matats med buskapet om att mer är bättre. Det är precis därför det är så svårt att tänka tvärtom. Att börja ifrågasätta tidigare tankemönster, och långsamt förstå att det faktiskt kan vara mindre konsumtion som leder till mer lycka, kärlek, gemenskap, glädje, framgång.

Känner du igen tanken om konsumtion som en universallösning?

därför är minimalism en generationsfråga

Har du någon gång undrat varför din mormor sparar på gamla gräddfilsburkar, eller varför dina föräldrar äger ett exemplar av varenda köksredskap, verktyg och trädgårdsgrej som någonsin tillverkats? Varför minimalism och enkelhet verkar ligga närmare till hands för vissa personer än andra? Svaret kan delvis vara att det är en generationsfråga. Det är kanske lite orättvist att dra en hel generationsgrupp över en kam, men vi är alla präglade av den tid vi vuxit upp i. Och de politiska, ekonomiska och sociala förhållanden som präglat vår uppväxt påverkar hur vi förhåller oss till konsumtion och materiella ägodelar. Att vara medveten om det kan göra det enklare att förstå varför du är den enda minimalisten du känner (och varför omgivningen har svårt att relatera till dina val). Joshua Becker skriver en del om det här i boken ”The More of Less – Finding the Life You Want Under Everything You Own”, och eftersom jag tyckte det var så intressant har jag läst vidare på andra ställen. Det finns olika exempel på generationsindelningar, men i grova drag brukar man tala om fyra grupper:

The Silent Generation (födda 1928-1945). En generation som växte upp under den stora depressionen och andra världskriget. Eftersom många varor var hårt ransonerade förekom inget slösande. Man levde i ovisshet och det har format den här generationens syn på ägodelar: Som i att det är bäst att spara – man vet aldrig vad som händer eller om man har möjlighet att förvärva ägodelarna på nytt. Och hade man tillräckligt med utrymme för att förvara det man konsumerat, så gjorde man det – ”den som spar, han har”. Det som tillverkades på den här tiden höll också betydligt högre kvalité än det vi konsumerar idag. Saker tillverkades och konsumerades med ett helt liv som tidshorisont.

The Baby Boomer Generation (födda 1946-1964). Tillhör den första materialistiska generationen, där konsumtion blev en statussymbol. Baby Boomers har vuxit upp under helt andra förhållanden än sina föräldrar. Dels så var de den första generationsgruppen som faktiskt hade en tonårstid (till skillnad från deras föräldrar som gick direkt från barn till vuxna). Dels så fanns det efter krigsslutet en ökande samhällsoptimism som växte i takt med att samhällets välfärdssystem förbättrades. Kring den här tiden gick också många hushåll från en till två disponibla inkomster, vilket bidrog till starkare köplust och ökad konsumtion. Baby Boomers är alltså en köpstark generation som är uppvuxna med ekonomisk tillväxt som norm. De flesta av dem har varit (och är fortfarande) flitiga konsumenter av allt materiellt som kan förenkla och förbättra livet. De vill ha ”allt” och de vill äga det själva. De har också haft möjlighet att unna sig lyxvaror på ett sätt som varit otänkbart för deras föräldrar. Baby Boomers använder gärna varumärken för att visa sin sociala tillhörighet, och identifierar sig själva genom det yrke de har.

The Generation X (födda 1965-1980). En generation som vuxit upp under goda materiella förhållanden. De har haft arbetande föräldrar och tillbringat mycket tid hemma själva (så kallade ”nyckelbarn”). Många ur den här generationen har haft en skärmfri skolgång, för att sedan i vuxen ålder vara en del av den digitala revolutionen. De uppfattas därför som mer öppna för förändringar och innovationer än tidigare generationer, och värdesätter livskvalitet framför karriär. Gruppen stämplas ofta som ironisk och individualistisk, och har i efterhand blivit synonym med it-boomen, globalisering och entreprenörsskap. Föräldrar ur den här generationen beskrivs ibland som helikopterföräldrar (som i svävar och spejar, ständigt redo att dyka ned och lägga sig i och hjälpa till), kanske som en reaktion mot den egna uppväxten. Generation X föräldrar är Baby Boomers som gärna visar sin kärlek genom att skämma bort barnbarnen med saker. Vad gäller den egna konsumtionen står Generation X liksom mitt emellan sin tidigare och senare generation. De konsumerar gärna och mycket likt sina föräldrar, men vill också ha personliga rekommendationer och en koppling till företag och varumärken (liksom Millennials). De vill engageras och involveras.

The Millennial generation (födda 1981-2010). Millennials delas ibland in i Generation Y (födda ungefär 1981-1995) och Generation Z (födda runt 1995-2010). Vad som utmärker den här generationsgruppen är att de (vi) har vuxit upp efter internets revolution, och därför har de en digital överlägsenhet. De är vana vid delningsekonomi och att inte behöva köpa/äga tjänster och produkter för att få ta del av dem. De beskrivs ofta som en kritisk generationsgrupp med stark medvetenhet kring exempelvis politiska frågor, miljö och alternativa livsstilar. De ställer höga krav på allt de konsumerar och förväntar sig full transparens från företag. Millennials är ofta bra på att sålla i oändliga urval och engagerar sig gärna. Tack vare den digitala livsstilen är deras värld mindre än tidigare generationers, och därför uppskattar de en mobil livsstil med färre fysiska ägodelar. Millennials beskylls ofta vara lata, självupptagna, ytliga och curlade av sina föräldrar. Andra menar att Millennials är en driven, välutbildad generation som lägger stor vikt vid ekonomisk trygghet. Bakgrunden till det kan vara att Millennials är den första generationen som riskerar att få det sämre ställt än sina föräldrar, på grund av politisk, ekonomisk och social oro.

Det finns alltså logiska skäl till varför Generation X och Millennials lockas av en friare, mer flexibel och minimalistisk livsstil än personer som tillhör de två tidigare generationsgrupperna. Det säger väl sig självt att det här är grovt generaliserande beskrivningar, men jag tycker ändå att de ringar in något intressant.

Vad tycker du, känner du igen beskrivningen av generationsgrupper?

PS. Om jag identifierar mig som en typisk Millennial? Absolut.

Hur man downsize:ar utan att flytta

Min downsizing-dröm? Att rita och bygga ett eget litet hus, nära vatten.

Minimalism som livsstil och rörelse är större än någonsin och allt fler längtar efter att förenkla livet. Ibland pratas det om ”downshifting” – att minska sin arbetstid, sina åtaganden och sin konsumtion för att få mer tid till annat. Och så pratas det om ”downsizing” – att byta till ett mindre boende för att få lägre utgifter och mindre att sköta om. Det sistnämnda lockar mig mycket. Vi köpte vår villa innan Minimalistiskt Uppvaknande. Den är på 120 kvm + källare, och är (skulle jag gissa) ett normalstort boende, med mer än tillräckligt utrymme för hela familjen. Hade vi letat hus idag hade vi dock kikat efter något mindre, för numera vet vi att vi inte behöver bo så himla stort.

Så varför flyttar vi inte? Jo, därför att vi köpte huset till ett väldigt bra pris, och därför har vi en relativt låg belåning (notera relativt låg). Och eftersom min man är hantverkare har vi haft möjlighet att renovera huset till ett relativt lågt pris (återigen, relativt). Under de snart sex åren vi varit husägare har bostadspriserna i landet ökat i allmänhet, och i vårat område i synnerhet. Så även om vi skulle flytta till ett mindre hus skulle vi bli tvungna att betala betydligt mycket mer (eftersom vi inte vill flytta från stan). Därför kommer vi inte byta till ett mindre boende, åtminstone inte inom den närmsta tiden. Fördelen med ett mindre boende att sköta om uppvägs helt enkelt inte av nackdelen med en betydligt mycket högre månadskostnad. Så vi stannar i vårat stora hus och downsize:ar där vi står! Är du i en liknande situation? Här är några tankar om hur du kan downsize:a utan att flytta.

Att du har gott om yta betyder inte att den måste användas. Det går faktiskt hur bra som helst att ”stänga ner” rum eller delar av hemmet som du inte använder. Töm rummet på grejer, städa ur ordentligt, stäng dörren och lås. Klart! Allt vi förvarar i hemmet upptar vår energi på ett eller annat sätt, men genom att tömma och stänga ner vissa delar kan vi lägga den energin på annat. Ett tomt rum har kanske ett visst behov av tillsyn då och då, men knappast några städbehov eller annat fokus. Visst är det bra?

Du behöver inte utnyttja alla dina förvaringsmöjligheter. På samma sätt som du kan stänga ner ett rum, så kan du också stänga ner onödiga förvaringsytor. Vi har till exempel en helt tom vind, ett par tomma inbyggda garderober och några tomma skåp. De är där de är, men jag funderar aldrig på dem. För eftersom det inte finns något i dem så existerar inte tankar som ”borde jag rensa där en gång till?”, ”borde jag organisera bättre”, eller ”kan den där grejen finns i det skåpet?”. Det är befriande.

Förenkla trädgården. Mitt trädgårdsintresse är luststyrt, men för tillfället svagt. Innan vi fick barn tyckte jag det var skönt med ett trädgårdspass en ljummen sommarkväll efter jobbet. Nu tycker jag bara det är jobbigt. Inte för att det är tråkigt, men för att jag vill lägga min begränsade egentid på annat. Med åren har alltså landen, krukorna och de ettåriga plantorna blivit färre och färre, medan gräsytorna och de perenna växterna blivit fler. Det betyder inte att jag aldrig kommer uppskatta trädgårdsarbete igen, utan bara att jag inte prioriterar det just nu. Genom att förenkla trädgårdsarbetet orkar jag också involvera barnen mer i det som behöver göras, utan större irritation från någon av de inblandade. Och mindre tid till trädgårdspyssel = mer tid för altanhäng.

Gör ditt hem snabbstädat. Även ett stort hem kan gå snabbt att städa. Nyckel till det är, förstås, att inte ha en massa onödiga saker att städa kring. Det säger sig självt att det tar längre tid att städa ju fler möbler och saker du behöver flytta på för att komma åt ordentligt. Rensa, rensa och rensa. Ju färre möbler och saker, desto mindre underhåll.

Hyr ut! I vissa hus går det utmärkt att göra om en del av hemmet till en uthyrningsdel, vilket ju är perfekt om ytan ändå står oanvänd. Har du tur så blir det en inkomstkälla som täcker delar av din månadskostnad. Detta är en idé vi själva övervägt för delar av källaren, men som förkastats eftersom det skulle kräva alltför omfattande renoveringar/förändringar av planlösningen.

Har du erfarenheter av (eller drömmar om!) downsizing?

Om städning

Ni vet hur knepigt det är att vara objektiv kring sin egen person? Hur svårt det kan vara att veta hur andra människor egentligen uppfattar en? Det gäller inte minst på sociala medier. Till stor del kan vi förstås påverka det genom att välja vad vi delar med oss av, men hur allt sedan läggs ihop och uppfattas av mottagarna vet man inte så säkert. Och genom olika frågor och kommentarer jag fått, så har jag börjat förstå att jag uppfattas som en städgalen städglad person. Är jag det? Eh, nej.

Jag tycker det finns få saker som är så trista som just städning. Men lika mycket som jag ogillar att städa, lika mycket gillar jag att ha ett välstädat hem. Jag är en typiskt visuell person, och påverkas extremt mycket av hur mitt hem ser ut. När det är ostädat och rörigt blir jag själv rörig. Och trött och slö och irriterad, samtidigt som jag får svårt att varva ner. Är det däremot städat och i ordning blir jag mer handlingskraftig, gladare och mer avslappnad.

Önskan om ett välstädat hem i kombination med två barn under tre år? Bara att glömma, tycker en del. Fullt realistiskt, tänker jag. Allt hänger ju på hur mycket, eller lite, man faktiskt har att ta hand om.

Eftersom jag och barnen är hemma större delen av dagarna blir det, såklart, väldigt stökigt. Det är skor, kläder, disk, leksaker, banankladd och kexsmulor i en enda röra. Skulle du komma hit på oväntat besök skulle du alltså knappast mötas av ett harmoniskt, minimalistiskt hem. Dagtid, alltså. På kvällarna, när barnen somnat, är det däremot nästan alltid välstädat. Det beror inte på att vi lägger enorma mängder tid på att städa varje kväll, utan på att vi har ett rätt så minimerat hem som vi prioriterar att pyssla om en stund varje kväll. På så vis kan vi alltid avnjuta ett par timmars ljuvlig harmoni när barnen somnat. Det är inte alls lika ansträngande som det låter. Det tar sällan mer än en kvart att ställa tillbaka allt på rätt plats, torka av bord och diskbänkar och snygga till. Tricket är att göra det varje dag, för att undvika att saker samlas på hög. Hur man hittar motivationen? Det gör man inte. Att vänta på inspiration är alltid en dålig idé, till skillnad från vanor – som om man upprepar dem tillräckligt ofta går av sig självt. Det handlar alltså om att bara göra, istället för att reflektera, förhandla eller tänka ut ursäkter.

Hur jag städar. Jag storstädar en gång i veckan (någon gång mellan tisdag och fredag, för vem vill ägna helgen åt städning?), och det går alltid till på ungefär samma sätt: Jag börjar med att öppna fönster och gå igenom hela huset och plocka. Ställer tillbaka saker där de hör hemma, tar hand om eventuell disk, tar hand om papper, utspridda kläder, slänger använda köks- och badhanddukar i tvätten, bäddar sängarna, byter ut nerbrunna ljus, vattnar blommor. Grejar, helt enkelt. Det är ofta det största jobbet. Sedan dammar jag med dammvippa på alla känsliga ytor, typ lampor och tavlor. Övriga ytor dammtorkar jag med microfibertrasa och en spray på vatten och en skvätt av Dr. Bronner’s flytande tvål (använder den även till golvmoppning). Efter det dammsuger och skurar jag golven. Sist av allt städar jag badrummen. Det här kallar jag ”veckostädning” och den totala tiden för att utföra den brukar landa på två timmar, beroende på hur samarbetsvilliga barnen är. Jag är inte särskilt noggrann – alltså som i att dammtorka lister, dörrar och skåpsluckor, men det blir tillräckligt rent för att jag ska känna mig nöjd. De där andra städgrejerna gör jag vid behov, vilket i min värld betyder sällan.

Att städa med små barn i hasorna. När hemmet är minimerat och välorganiserat är städning med två småbarn som pockar på uppmärksamhet… tja, inte direkt ENKELT – men det är definitivt görbart. Helt enkelt därför att det inte är så mycket att städa. Innan vi fick andra barnet brukade en av oss vuxna göra hushållsgrejer medan den andra tog hand om barnet. I praktiken betydde det att vi gjorde den sortens tråkiga uppgifter på kvällar eller helger. Så tänker jag inte längre. Istället ser jag till att göra min veckostädning dagtid, när barnen är vakna. Jag vill att de ska lära sig att det finns vissa sysslor som måste skötas i ett hem, och att det underhållet inte sker på något magiskt sätt medan vi gör något roligare eller medan de sover. Det betyder också att när barnen väl vilar, så kan jag ägna mig åt trevligare saker än städning. ”Men var gör du av barnen medan du städar?” Jo, jag parerar dem så gott jag kan. Börjar städa medan storasyster fortfarande tittar på tv tidigt på morgonen (och lillasyster sitter nöjd i sin stol och äter kex). Ser till att de är fullt sysselsatta med något de tycker är roligt. Låter dem ”hjälpa till” (här skulle man kunna infoga en gråtande emoji) där det går, och så förflyttar vi oss från rum till rum medan jag moppar golven. De tycker naturligtvis att det är skittråkigt när jag städar, men vad gör det? Det är inte en förälders uppgift att vara idésprutande lekledare under dygnets alla vakna timmar. Barn far inte illa av att vara uttråkade ibland, eller av insikten att de inte kan få full uppmärksamhet hela tiden.

Så, städgalen? Nej. Men en ganska smart städare, om jag får säga det själv. Att minimera vårat hem och ha fasta städrutiner är en viktig nyckel till hur jag behåller förståndet i en intensiv vardag med små barn. Och lika härligt som jag själv tycker att det är med ett välstädat hem, lika mycket hoppas jag att barnen uppskattar det. Jag hoppas att ”hemma” är en lugn, förutsägbar och trygg plats där det finns gott om utrymme för lek och fantasi.

Hur gör ni, brukar ni involvera barnen i städning och andra måsten i hemmet?

Om beslutsfattande

Om du följer mig på Instagram så vet du att jag nyligen läst och uppslukats av Greg McKeowns ”Essentialism – The Disciplined Pursuit of Less” (2014). Det är en av de där böckerna jag känt till länge, men inte har prioriterat att läsa. Hela den här genren (ska vi kalla det självhjälpsböcker?) är förresten något jag helt nyligen tagit till mig. Jag har eventuellt lite snobbig litteratursmak, och föredrar att läsa klassiska romaner. För mig är romanläsningen otroligt viktig för att den breddar mina perspektiv, är allmänbildande och guidar mig genom allt det där som är grundläggande mänskligt. Men, jag tenderar att ställa orimligt höga krav på min läsning och tänker att vissa böcker måste bockas av innan jag tillåter mig att läsa tramsigare grejer. Det låter fånigt, men det är så jag har tänkt. Nu tränar jag på att vara lite mer tillåtande mot mig själv, och jag ska villigt erkänna att jag njuter av att hänge mig åt mer lättsmält läsning.

Hur som helst. Essentialism, var det ju. Boken är uppdelad i fyra delar: Essence, Explore, Eliminate, Execute. Inte helt oväntat uppskattade jag Eliminate mest, framförallt kapitlen ”The Power of a Graceful ‘No'” och ”The freedom of Setting Boundries”. Men det inslag jag allra helst vill lyfta fram för er är det om ”90 procents regeln”. Ni vet hur man ibland läser om något inspirerande, och så säger det plötsligt ”klick” i hjärnan, därför att texten ringar in precis det där man själv behöver hjälp att reda ut? Precis så var det!

90 procents regeln är, enkelt uttryckt, ett sätt att filtrera valmöjligheter vid beslutsfattande – i stort som smått. För tänk vad många beslut vi tar varje dag. Kring vad vi ska ha på oss, vad vi ska äta, vad vi ska göra i helgen, vad vi vill läsa innan vi somnar. Och så de större besluten: Var vi vill bo, vad vi vill studera eller arbeta med, vilken förskola barnen ska gå på. Och så vidare. För att underlätta beslutsfattandet föreslår McKeown att vi ska lista alla valmöjligheter och poängsätta dem mellan 0-100. Valmöjligheter som vi ger ett lägre värde än 90 ska vi direkt sålla bort, och kvar blir förhoppningsvis ett eller ett par klockrena alternativ. På så vis minimerar vi velandet inför ett beslut, och vi undviker att ”nöja oss” med något av de sämre alternativen. Visst är det bra?!

Jag har tagit så många dåliga beslut, inte minst vad gäller konsumtion. Nöjt mig med medelmåttiga alternativ att ”ha så länge”, snålat eller slösat på fel ställen, och i slutändan aldrig blivit riktigt nöjd. Efter många utrensningar, där den sortens grejer naturligtvis alltid åker ut först, har jag lärt mig att jag sällan ångrar de inköp som varit väl genomtänkta. De som jag skrivit upp på nån slags mental önskelista och funderat över länge. De som jag kollat upp ordentligt innan jag handlat, och som jag först behövt spara ihop till för att kunna investera i. Och det där är liksom själva essensen av 90 procents regeln, och något som jag nu har fått ord på. Jag älskar okomplicerade, handfasta metoder av det här slaget, och har redan hunnit använda den flera gånger. Framförallt så har metoden varit användbar nu när vi ska renovera badrum – med alla beslut det innebär.

I övrigt så fokuserar boken mycket på hur man får rätt saker gjorda. Om att sätta upp mål och ta sig dit. Om att ta kontroll över sitt liv och sin tid, istället för att styras av andras planer för oss. Den är väldigt inspirerande och jag är glad att jag skaffat ett eget exemplar för det är en sån där bok man inte kan låta bli att stryka under och skriva små anteckningar i.

Har du läst något inspirerande den senaste tiden?

Digital minimalism

Minimalism har egentligen ganska lite med fysiska saker att göra, även om det kanske främst är saker vi tenderar att förknippa med minimalism i dessa Konmari-tider. Men minimalism kan också appliceras på andra, lite mer abstrakta, delar av livet. Vår digitala värld, till exempel. Vi lever ju i en minst sagt teknikcentrerad värld, där tillgången till information, distraktion och inspiration är obegränsad. Och det här tror jag att de flesta av oss har ett ganska kluvet förhållande till.

En minimalistisk approach till teknik innebär att du ifrågasätter allt som utgör ditt digitala liv. Adderar det värde i ditt liv, eller distraherar det dig från det du egentligen vill lägga din tid på? Spenderar du många timmar per vecka framför Netflix, fast du egentligen skulle vilja läsa mer? Eller kikar in på Instagram fem gånger i timmen utan att egentligen få något gjort (samtidigt som du snäser åt barnen när de ska VÄNTA LITE)? Genom att kartlägga ditt digitala liv blir det enklare att rensa bort det digitala brus som inte skapar värde. Vad använder du, hur ofta och på vilket sätt? Vilka digitala verktyg skapar glädje i ditt liv?

Jag blir mer och mer restriktiv med vad jag släpper in i mitt digitala liv. Facebook och YouTube använder jag exempelvis inte längre, eftersom jag upplever att dessa kanaler slukar mer energi än vad de ger. I synnerhet den sistnämnda, jag vet inte hur många gånger jag gått in där för att kolla en liten grej – för att sedan upptäcka att två timmar gått och inget blivit gjort. Jag har också gjort mig av med mina hörlurar, eftersom jag inte ser någon vinst i den ständiga tillgång till underhållning som de medför. Det tar tio minuter för mig att cykla till jobbet, lika lång tid att ta bussen, och jag åker sällan längre sträckor kollektivt. När jag är ute och går på egen hand föredrar jag tystnad, och går jag med barnen eller annat sällskap pratar jag ju med dem.

Överlag så är jag faktiskt ganska bra på att skala av och ”jobba undan” i digitala sammanhang. Det är helt enkelt en väletablerad vana som jag tror kommer av att jag sysslar mycket med dokumentation och mejlkorrespondens i mitt arbete. Det sitter liksom i ryggmärgen och är ingenting jag reflekterar särskilt mycket över. Det hör väl också till saken att jag är känslig för de flesta former av stök, och den digitala världen är inget undantag. Nedan tänkte jag berätta mer om vad jag har för förhållningssätt till de tekniska/digitala områden jag rör mig mest i.

Men innan dess: Den här typen av inlägg tenderar att få en ganska präktig framtoning, och jag vill förekomma det genom att säga att detta är vad som fungerar för mig personligen. Det är självklart upp till var och en att avgöra var gränserna för sunt användande går, och jag dömer absolut inte de som tänker annorlunda. Så. Då var det sagt och vi kan börja!

Dator

Först och främst ser jag till att alltid ha ett rent skrivbord. Alltså inga synliga mappar, bilder eller dokument. Och en enkel bakgrundsbild utan distraktioner. Eftersom vi inte använder vår hemdator till något arbetsrelaterat finns det inte särskilt många textdokument på den. Vi har varsin mapp med några filer var, utan något särskilt system eftersom det inte behövs. Däremot har vi stora mängder bilder. Dessa är sorterade i mappar: Mappar för varje år, varsin mapp för äldre bilder (typ gamla festbilder som är för oanständiga för att platsa i fotoalbum, men ändå är kul att behålla), en mapp för bloggen, en mapp för kort och teckningar vi fotat av, samt en mapp med familjebilder jag fotat av från äldre släktingars album. Bilderna finns också på Dropbox.

Jag har en digital brevlåda via Kivra, och där sparas viktiga dokument som inte kräver en fysisk kopia. Medan jag pluggande hade jag en enkel, bärbär dator (som för något år sedan kasserades efter många års slitage) och alla filer från den tiden har jag sparade på ett usb-minne, eftersom de inte är kompatibla med vår nuvarande dator (sådant kan såklart ordnas, men eftersom jag inte behöver ha dem lättillgängliga ser jag ingen mening med att lägga tid på det just nu).

Mitt bästa tips för att hålla datorn välorganiserad är att se till att alltid ligga i fas: Gör datorns innehåll sökbart genom tydliga namn på bilder och dokument, organisera i mappar, avinstallera program du inte använder, installera uppdateringar, och rensa regelbundet bland dina filer. Genom att kontinuerligt jobba undan den sortens (ganska tråkiga) uppgifter blir det aldrig ett överväldigande stort projekt.

Mobil

Inget digitalt område är väl lika beroendeframkallande som mobilen och därför tycker jag den är extra viktig att ta kontroll över. Det finns många sätt att organisera mobilen rent visuellt. Jag föredrar att ha alla appar samlade på samma ställe, utan mappar, för enkel överblick. De appar du ser på bilden ovan är de jag har, och de får precis plats på en ”sida”. Jag går regelbundet igenom vilka appar jag faktiskt använder och behöver. Och så här ser mina mobilvanor ut:

  • Användning: I genomsnitt 2-3 timmar per dag. Jag försöker tänka på att inte använda mobilen för nöjes skull när barnen ser, utan sparar det till när de sover eller är sysselsatta på egen hand. Det kommer naturligtvis komma en tid då vi introducerar skärmar även för dem, men än så länge ser vi inte att de har något som helst behov av det. Därför blir det oftast ett lite längre mobilpass morgon och kväll, och så en hel del smygkikande under dagen… Hade jag inte haft barn hade jag försökt sätta upp tydligare gränser kring mitt användande, men med barn omkring sig är ju sådan planering knappast att tänka på. Så i nuläget tar jag mig helt enkelt mobiltid där det finns utrymme.
  • Jag använder inte mobilen som förvaring för vare sig bilder, meddelanden eller mejl. Mejl, meddelanden och samtalslista tömmer jag helt och hållet dagligen (viktiga mejl sparas i mappar), och bilderna någon gång/vecka.
  • En av de funktioner jag använder allra mest är anteckningar. Jag har åtminstone 20 olika kategorier där jag har min budget, inköpslista till mig och barnen, en lista på böcker jag har läst och böcker jag vill läsa, en inspirationssida där jag samlar idéer, månadens in- och utlista, och så vidare.
  • Jag sparar enbart de kontakter jag faktiskt HAR kontakt med. Varför behålla de andra?
  • Jag har stängt av alla notiser förutom till meddelanden och Kivra. De där röda cirklarna är mer distraherande än vad vi tror, prova att ta bort dem så får du se.

Mejl och sociala medier

Vad gäller mejl så finns det enligt min mening ingen anledning att kolla av den mer än en gång per dag om den är privat. Så gör jag, och i samband med det tar jag också hand om eventuell post direkt. Raderar, svarar och/eller sparar. Vet jag att det inte finns tid att göra det väntar jag hellre med att öppna mejlen till ett bättre tillfälle. Det är enkelt och tidseffektivt. Sedan jag avregistrerat mig från alla mejllistor jag inte har intresse av har mejlhanteringen minskat rejält, så det kan vara ett tips om du tycker att inkorgen svämmar över.

Och så sociala medier. Vem har inte en hatkärlek till dem? Denna härliga tidstjuv till inspirationskälla. Jag använder Instagram och Pinterest. På Pinterest är jag ganska passiv, och använder det mest som en personlig tidskrift, eftersom plattformen är så bra på att sålla ut vad jag uppskattar att se och läsa. Vad gäller Instagram är jag mer aktiv själv, och så följer jag ganska få konton. Det beror dels på att de flesta konton jag följer uppdaterar ofta och mycket, och dels på att jag blir överväldigad när flödet svämmar över av information och uppdateringar. Instagram kan ju vara en källa till oändligt slöscrollande, och ju fler man följer desto längre tid tar det givetvis att ”bli klar”. Och jag gillar att bli klar. Att avsätta 30-60 minuter till att läsa texter och se bilder av dem som jag valt att följa, och veta att jag hinner ta del av allt. Vilka konton det är varierar och ibland känns det som att jag följer och avföljer stup i kvarten. Men för mig är det en strategi som fungerar, och som gör användandet hanterligt.

Mitt tips, vad gäller sociala medier generellt, är att tänka ett extra varv kring vilken information det faktiskt är du matar din hjärna med dagligen. Avfölj allt som inte är intressant, lärorikt, underhållande eller inspirerande. Och håll ditt flöde positivt! Finns det konton som på ett eller annat sätt får dig att må lite sämre? Ta bort dem direkt – du är inte skyldig någon att följa dem. Och just det: Du behöver inte finnas på alla sociala plattformar. Välj så många du mäktar med och tycker är givande, och ta ordentligt hand om dem istället.

Tv

Tv-tittande är något jag undviker, eftersom jag upplever att det ger så otroligt lite tillbaka. Kännedom om vilka bönder som söker kärlek, vem som bakar bäst eller vem som hamnat i lyxfällan berikar nämligen inte mitt liv det minsta. En bra film, en dokumentär eller en väl utvald serie (och På Spåret!) ser jag däremot gärna, men inte varje dag.

Nu så. Jag tror vi har täckt det mesta kring mitt digitala liv. Det är inte perfekt, men det fungerar och får mig att känna att det är jag som har kontroll – och inte tvärtom.

Är du nöjd med hur din digitala värld och ditt användande av den ser ut?